Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Fichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 2 FICHTES TEORETISKA FILOSOFI
soferna, som härtill hava den egentliga skulden, icke minst
Fichte. Ej ens för filosofien var detta språk till båtnad, ty
med den dunkla och svårbegripliga formen lärde man sig
tyvärr lätt att dölja ett dunkelt och oredigt tankeinnehåll.
För Kant, som skarpt skilde på en föreställnings form
och dess innehåll, hade Das Ding an sich varit den gräns,
över vilken den mänskliga kunskapen ej kunnat tränga fram.
Vad detta ting i verkligheten är, veta vi icke; vi uppfatta
det blott såsom det ter sig för oss och förnimma således
blott fenomenets värld. Fichte däremot utgår från en sats,
som erinrar om Descartes’ Cogito ergo sum och börjar ome-
delbart med syntesen. Han förkastar Kants åsikt om ett
utanför medvetandet liggande ting, som utifrån inverkar på
detta, ty tanken kan aldrig härledas ur tinget. Det för mig
givna är tanken, min förnimmelse. En människas egentliga
födelsestund är det ögonblick, då hon säger “jag“ d. v. s. —
såsom Fichte uttrycker det — “då jaget sätter sig själv“.
Från detta jag kan jag sedan härleda visserligen ej tingen
själva, men min erfarenhet av dem. I mitt “jag“ d. v. s.
mitt medvetande finnes således intet, som ej är en frukt av
dess egen verksamhet. Nu börjar emellertid jagets verksam-
het därmed, att det för att bestämma sig själv skiljer sig
från allt annat, från det, som är “icke-jag“, men detta
icke-jag är dock ett resultat av jagets egen verksamhet —
eller med andra ord: “jaget sätter icke-jaget“. Av tesen
och antitesen måste emellertid framgå en syntes, och då
jaget visar sig vara begränsat av icke-jaget, blir denna
syntes: “jaget sätter ett begränsat jag i motsats till ett be-
gränsat icke-jag“. Enligt denna metod fortsättes sedan de-
duktionen med tes, antites och syntes, och på denna väg
når Fichte fram till en fullständig förklaring av tillvaron.
Gränsen mellan de tvänne världarna utplånas, objektet, icke-
jaget, visar sig såsom en produkt av jaget och har sin exi-
stens i detta jag.
Men Fichte nådde än längre i sin djärva deduktion. När
det nu blott finnes ett jag och dess självskapade innehåll,
gällde det att förklara, varför jagets verksamhet ständigt
inskränktes av ett icke-jag, ett objekt, som å den andra
sidan är en produkt av jagets egen verksamhet. För Fichte
tyder emellertid detta på, att i mitt medvetande verkar en
princip, som är mera omfattande än det ändliga, begränsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
