Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Fichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FICHTES TEORETISKA FILOSOFI 283
jaget, tyder på att det finnes ett oändligt jag, grunden till
saväl objektens existens som till inskränkningen, begräns-
ningen i mitt eget jag. Genom denna saltomortal når Fichte
från det ändliga fram till det oändliga. Detta oändliga jag
fattas såsom en över individen stående, men omedvetet i
honom verkande kraft, vars produkter för individens med-
vetande te sig såsom främmande och yttre realiteter, men i
verkligheten äro skapelser av detta oändliga för mig omed-
vetna, men i mitt medvetande verkande jag. Såsom ska-
pande denna värld är detta jag “produktiv inbillningskraft“.
Men till sitt innersta väsen är denna kraft etisk, en sedlig
drift till absolut frihet. De skrankor, som uppsatts för det
ändliga jaget och hindra dess frihet, äro därför ej fasta, utan
kunna beständigt utflyttas genom vår vilja, och i detta med-
vetande om att motståndet kan övervinnas ligger möjlig-
heten till ett sedligt liv, sporren till allt större och större
fullkomning. Det högsta för Fichte blir därför, liksom för
Lessing, människans oändliga strävan, en strävan för strä-
vandets egen skull.
Slutsatsen om det absoluta jaget, vartill Fichte kom först
under Berlintiden, förefaller onekligen att stå i strid med
den åsikt, han utvecklat i den första upplagan av Veten-
skapsläran. Då hade allt härletts ur det empiriska jaget.
Väl hade han därjämte redan då antagit en i oss verkande,
ehuru för oss omedveten kraft. Men att denna kraft skulle
vara också ett jag, synes vara en tämligen djärv analogi
med mitt eget jag, och sedan är det mycket svårt att följa
med hans ytterst oklara tankegång, som blir allt mer mystisk
och religiöst betonad. Hans polemik riktade sig nu också,
icke som under Jenatiden, mot ortodoxien, utan mot upp-
lysningsfilosofien — en antydan om att även han gripits av
den nyromantiska strömningen.
Men i motsats till nyromantiken förblev dock alltid huvud-
syftet för honom det sedliga livet. Såsom en motvikt mot
lidandena i denna världen hade Kant hänvisat till ett kom-
mande liv. Fichte ansåg sig ej behöva detta evdaimonistiska
supplement. Utan tanke på någon kommande belöning skall
individen enligt hans etik sträva så långt han förmår, och
fullföljandet av denna strävan mot det eviga målet skall
han överlämna åt släktet. Genom denna lära fick Fichte
0n totaluppfattning, som innehöll ett viktigt ferment. Världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
