Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Schelling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gränser. Isynnerhet underbara föreföllo de iakttagelser man
gjort inom magnetismens och elektricitetens områden, och det
var framför allt dessa, som grepo Schellings livliga, poetiskt
skapande fantasi. Men tidens läggning var filosofisk, och
det var därför naturligt, att Schelling skulle söka förena
filosofi och naturvetenskap i en enhetlig åskådning. 1794
hade Fichtes Vetenskapslära utkommit, och Schelling anslöt
sig då genast till dennes där uttalade teori om naturen
såsom en skapelse av jaget. Genom Fichtes bemedling
kallades han 1798 till Jena såsom professor i filosofi, men
utvecklade där Fichtes lära i en riktning, som denne alls
icke ville godkänna. Mellan båda uppstod därför ganska
snart en brytning. I Jena hade Schelling emellertid funnit
andra vänner, den nyromantiska falangen, och det var deras
filosof han nu blev. Man har tvistat om, huruvida det var
Schelling, som skapade nyromantiken, eller nyromantiken,
som låg bakom den Schellingska filosofien. Säkert är, att
de ömsesidigt påverkade varandra, och troligen böra både
nyromantiken och Schellingianismen betraktas som frukter
av en allmän tidsströmning. Lika litet som Fichte kom dock
Schelling att bliva bofast i Jena, utan flyttade 1803 till
Würtzburg, sedan till München, därpå till Erlangen och
slutligen till Berlin. Dit kallades han 1841 för att såsom
en ny Herakles med sin filosofis klubba dräpa den Hegelska
vänsterns hydra, och han kom såsom en triumfator, vilken
skulle “försona tro och vetande“, men gjorde ett rent
bedrövligt fiasko och måste efter kort tid draga sig tillbaka.
Sedan levde han för sig själv ända till sin död 1854 —
den siste av en tid, som då redan tillhörde historien.
Sin naturfilosofi framlade han i några skrifter, av vilka
Ideen zur Philosophie der Natur (1797) och Entwurf eines
System der Naturphilosophie (1799) äro de viktigaste. Hans
utgångspunkt var Fichtes lära om naturen såsom en skapelse
av jaget. Men för Fichte med hans etiska syn på
problemen hade naturen framför allt varit ett medel att realisera
ett sedligt ändamål, och han hade icke kunnat gottgöra,
att naturen, ehuru en produkt av intelligensen, också till
sitt innersta väsen var förnuft. Schelling däremot ville visa,
att naturen var förnuftsliv i omedveten form. Naturfilosofien
blir därför för honom en historia om andens
tillblivelseprocess, och för att få fram detta resultat begagnade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
