Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Schelling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de nyaste naturvetenskapliga iakttagelserna, särskilt magnetens
olika “polaritet“, dess attraherande och dess repellerande
kraft. Bevisningen skedde sedan genom djärva analogier
och halsbrytande hypoteser, ej minst genom en pytiskt dunkel
framställning.
Naturen kan såsom en produkt av anden ej stå i
motsats till denna, utan är ett icke-jag blott i den meningen,
att det, ehuru till sitt väsen ensartat med jaget, är ett
förnuft utan medvetande, en intelligens, som skall varda till.
Det, som i naturen synes dött, är därför i själva verket ett
ännu ej aktualiserat liv. Detta liv utvecklas i olika
“potenser“ genom antagonismen mellan de olika krafter, som verka
i dess väsen, genom “polariteten“. Denna polaritet finnes
redan i den urkraft, “världssjälen“, som verkar i och utgör
den drivande motorn i hela tillvaron. I den absoluta
principen, “urgrunden“, är det en fullständig enhet mellan
subjekt och objekt. Men i de lägre potenserna kan den
ena polen hava övervikten, i en annan potens en annan
pol. Inom naturen kan man skilja på tre potenser. Inom
den lägsta yttrar sig motsättningen såsom attraktion och
repulsion, och det karaktäristiska för denna potens är
tyngden. Sedan fortskrider utvecklingen genom olika potenser,
genom tes, antites och syntes, fram till den tredje potensen,
det organiska livet. Från denna potens når naturen
slutligen, när sensibiliteten får övervikten, fram till anden, till
den medvetna intelligensen. “Jaget“ har blivit till. Detta
får man dock icke fatta såsom någon darwinistisk
utvecklingsprocess, utan — såsom Höffding påpekar — det är
själva naturens eller det absolutas producerande verksamhet,
som endast i en serie former kan komma till full utveckling.
Var enskild form uppstår ej ur en annan, de olika arterna
kunde icke övergå i varandra, och frändskapen dem emellan
beror på Gudomens skapande fantasi.
Under sitt nästa utvecklingsskede, “den estetiska idealismen“
(1800—1801) redogjorde Schelling för jagets eller andens
potenser, som också voro tre och som rent nyromantiskt
kulminerade i konsten. Potenserna voro nämligen
förnimmelse, handling och konst. Det högsta blev således det
estetiska livet, icke som för Fichte det etiska. Konsten
— skriver Schelling — “är det högsta för filosofen, därför
att den liksom öppnar för honom det allra heligaste, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
