Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Bröderna Schlegel och deras vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERLINSOCIETETEN 29Ô
an männen. Den judeemancipation, för vilken Moses Men-
delssohn kämpat, hade nu burit frukt, och de damer, som
stodo i spetsen för Berlinintelligensen, voro företrädesvis
judinnor. Särskilt äro de tre märkliga: Henriette Herz,
Rabel Levin och Dorothea Veit. Den första, född 1762,
var dotter till en judisk läkare av portugisisk börd och gift
med en annan framstående judisk läkare. Äktenskapet var
barnlöst, men mycket lyckligt, och trots Henriette Herz’
bländande skönhet fanns det ingen fläck på hennes rykte.
I hennes hem samlades hela det intelligenta Berlin, och
särskilt var hon med en varm vänskap fästad vid Schleier-
macher — till kristendomen gick hon dock först över efter
sin strängt ortodoxa moders död. Till en början mycket
rik utövade hon en stor välgörenhet, och när hennes för-
mögenhet under Preussens olyckstid smälte bort, förstod hon
på ett annat sätt fylla de humanitära plikterna såsom sjuk-
sköterska. Rahel Levin, den andra av dem, var länge ogift
och trädde först 1814, då hon lät döpa sig, i äktenskap
med den såsom författare och diplomat bekante Varnhagen
von Ense, som var fjorton år yngre än hon. Ingen av
dem, varken Henriette Herz eller Rahel Levin, utövade
något författarskap, men de hade en fin smak, bildning
och takt, bägge dock med en icke så liten dragning till tysk
preciocitet. Den tredje av dem var Moses Mendelssohns
mycket begåvade dotter Dorothea, som vid denna tid var
gift med en judisk köpman Veit. Mellan henne och Fried-
rich Schlegel uppstod ett vänskapsförhållande, som snart
övergick till kärlek, och på grund härav skilde hon sig från
sin man — över huvud hade man i den tidens Berlin-
societet ytterst lätt för skilsmässor, och med all sin vördnad
för de snillen, med vilka den snälla Malla Silfverstolpe i
Berlin råkade i beröring, kunde hon ej undgå att taga an-
stöt av denna fördomsfrihet: “Det är märkvärdigt, vad det
här är vanligt och allmänt att vara skild och omgift“. Det
är också denna erotiska moral, som ligger bakom det ar-
bete, som Schlegel nu skrev, den beryktade, aldrig av-
slutade romanen Lucinde (1799), vilken, såsom man sagt,
innehåller nyromantikens etik. Jag får i det följande till-
fälle att återkomma till denna, och vill här blott anmärka,
att få romaner kunna vara sämre skrivna. Den har blivit
kallad såväl en moralisk som en estetisk förbrytelse. Osedlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
