Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Bröderna Schlegel och deras vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 0 FRIEDRICH SCHLEGEL
heten kan man möjligen förlåta, men svårligen tråkigheten.
För det första är Lucinde knappt en roman. Redan Sterne
hade ju upplöst romanen i ett prat om allt möjligt, och i
detta fall hade tyskarna — Wieland, Jean Paul, Tieck,
och även Goethe — troget följt honom i spåren. Till
denna grupp hör ock Lucinde, som bildat sig efter dessa
mönster; Wilhelm Meister hade kort förut kommit ut. Lu-
cinde börjar med några brev och essayer, i vilka ingenting
berättas, men som i stället fyllas av mer eller mindre ge-
niala reflexioner. Så kommer en berättelse om romanens
hjälte Julius, efter vilken boken rättvisligen borde hava fått
sin titel, ty Lucinde är snarare en biperson, och så slutar
det hela med nya brev och orediga utgjutelser. Förmågan
att berätta saknar Schlegel alldeles, någon psykologi har
han icke, och det hela är knappt annat än en samling
fragment utan större sammanhang. Någon avslutning har
den s. k. romanen icke. Det, som skall skildras, är Julius’
erotiska upplevelser. Bakom ligger Schlegels eget liv, sär-
skilt hans förhållande till Dorothea Veit, och det är detta,
som han i romantiserad form vill framlägga. Men tyvärr
hade han ej den ringaste talang att poetiskt omdana sitt
eget livs händelser. Att boken likväl väckte uppmärksam-
het, berodde på den levnadsfilosofi, han här förfäktade, och
intresset för dylika teorier är ju i Tyskland starkare än
annorstädes. Det var “kärlekens moral“ han ville fram-
lägga. Men hur — låter han en läsare fråga — “kan
man vilja skriva ned det, som knappt är tillåtet att säga,
det, man blott bör känna?“ Och därpå svarar Schlegel:
känner man det, så måste man vilja säga det, och det, som
man vill säga, bör man också kunna skriva ned. För att
förtydliga sin mening ger han strax därefter en “Oharacte-
ristik der kleinen Wilhelmine“. Detta älskvärda barn fann
ett outsägligt nöje av att lägga sig på ryggen och sparka
upp med benen, obekymrad om sina kjolar och om världens
dom. “Och när Wilhelmine det gör, har jag icke rätt att
göra detsamma, jag, som är karl och icke behöver vara
blygare än det blygaste kvinnliga väsen?“ Schlegel hade
dock tyvärr ej die kleine Wilhelmines grace, när han “spar-
kade upp“, han kunde över huvud ej skildra, utan fick
nöja sig med “Fantasien fiber die schönste Situation“ —-
som ett av kapitlen heter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
