Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Bröderna Schlegel och deras vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIEDRICH SCHLÊGEt 301
Efter att hava kastat ut denna bomb lämnade Schlegel
Berlin och reste i sällskap med Dorothea Veit tillbaka till
Jena, där den nyromantiska falangen blev allt talrikare,
bröderna Schlegel, Schelling, Tieck, Brentano samt såsom
tillfällig besökare Novalis. Livet där blev likväl mindre
behagligt, än han hoppats. Väl blev han — utan att be-
höva avlägga examen rigorosum — promoverad och docent,
men föreläsningarna gingo ej vidare bra. De båda damerna,
Caroline och Dorothea, kommo i rent krig med varandra,
och till sist gjorde han ett avgjort poetiskt fiasko. I Jena
skrev han nämligen en tragedi i två akter, Alarcos, som
skulle förena antik och modern dramatik. Ämnet är spanskt
och rör sig med den spanska hederskänslan, som här skall
motsvara det antika ödet. Greve Alarcos har lovat prin-
sessan Solisa äktenskap, men gift sig med donna Clara. Då
han påminnes om sitt löfte, har han såsom spansk riddare
naturligtvis intet annat att göra än att mörda Donna Clara,
så mycket mer som konungen befaller det. Men knappt
har han utfört mordet, förrän han får underrättelse om
konungens och Solisas frånfälle, och så slutar han dramat
med att döda sig själv. Då stycket uppfördes på Goethes
teater i Weimar, fick publiken den förklarliga missuppfatt-
ningen, att det var en parodi, och brast i skratt, vilket
förmådde Goethe att resa sig upp i sin loge och förbittrad
utropa: “Nicht lachen“. Såsom teaterdirektör var Goethe vid
denna tid särskilt angelägen om att lära skådespelarna dekla-
mera vers, och Alarcos innehöll en hel provkarta på dylika,
sonetter, terziner, romanser o. d. Dessutom var ju stycket an-
tikiserande, och detta förklarar Goethes välvilliga uppfattning.
Dessa motgångar drevo emellertid Schlegel ut på nya vand-
ringar, och denna gång beslöt han att bosätta sig i Paris.
Hans planer tyckas hava varit tämligen fantastiska, bl. a.
att förmå den franska regeringen att i Paris inrätta en
tysk akademi, av vilken han skulle bliva medlem. Men
som naturligt var, slog han alls icke igenom. “Vi leva —
skrev Dorothea — nästan blott tillsamman med tyskar, ty
Jet är otroligt, vad fransmännen äro dumma.“ Friedrich
Schlegel hade likväl uppspårat några glädjekällor. Till en
tysk vän skrev han: “Vad har ni egentligen mot Paris?
Om ni en gång tillsammans med oss ätit sköldpaddsoppa
hos Naudet och på Théâtre Saint Martin sett de vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
