Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 NYROMANTIKEN OOH EICHTE
tion. Nyromantikerna däremot växte upp i en fullkomligt
filosofisk atmosfär, och det var denna filosofi, som gav så
att säga ryggrad åt deras världsåskådning. Denna låg väl i
hela tiden, men det var filosofien, som skänkte den det
vetenskapliga underlaget. Vi minnas Schillers 1795 utgivna
avhandling Uber die ästhetische Erziehung des Menschen,
vilken mynnat ut däri, att det högsta för människan är en
fri skönhetens “lek“, utan all tendens, genom vilken lek vi
nå den harmoni mellan alla våra själsförmögenheter, som
utgjort hellenens storhet. En dylik tendensfri “lek“ var
också den nyromantiska poesien; den fick aldrig vara allvar,
aldrig göra intryck av verklighet, utan skulle framför allt
vara en fantasiens lätta, luftiga lek, och ehuru den visst
icke saknade tendens, bestod denna däri, att dikten pole-
miskt riktade sig mot all tendens. Själva kärnan i det ny-
romantiska programmet stammar således från Schiller.
Ett annat ferment kom från Fichtes Vetenskapslära. Enligt
denna var verkligheten blott en skapelse av jaget, och för
nyromantiken utvecklades denna sats därhän, att den verk-
liga tillvaron icke var den prosaiska utan den, som fritt
danades av den poetiska fantasien. Verklighetens värld blev
overklig, blott ett sken, och fantasiens värld den enda verk-
liga. Fantasilivet är således icke blott tillvarons grund,
utan ock dess mål. Den, som mest konsekvent framlägger
denna åsikt, som var hela nyromantikens, är Novalis i
romanen Heinrich von Ofterdingen, som skrevs i direkt
motsättning till Goethes Wilhelm Meister, som utkommit
1794—1796. Dess uppgift hade, såsom vi erinra oss, varit
att skildra en hjälte, som så småningom växer sig ut ur
det osunda fantasiliv, i vilket han levat, och når fram till
en harmonisk världsåskådning, till en försoning mellan ung-
domens ideella drömmar och det praktiska livets krav. För
Novalis var detta ett rent syndafall. Romanen — skriver
han — är prosaisk och modern, “det romantiska går där
under, likaså naturpoesien, det underbara. Boken handlar
bara om vanliga saker; naturen och mystiken äro alldeles
bortglömda. Det är en poetiserad borgerlig historia; det
underbara behandlas där uttryckligen såsom poesi och svär-
meri. Bokens anda är konstnärlig ateism.“ I stället ville
han giva en fantasilivets och poesiens apoteos och i det
syftet skildra en hjälte, som i motsats till Wilhelm Meister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
