Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 HEINRICH VON OFTERDINGEN
genom fantasiens trollmakt kan han sammanknyta alla tider
och världar, undren försvinna och allt förvandlar sig i under;
så är denna bok diktad“. Heinrich träffar nu en ung flicka,
Cyane, som sänder honom till ett avlägset kloster, vars
munkar sväva på gränsen mellan levande väsen och hädan-
gångna. Därefter börjar han en färd genom olika tider,
kommer först till medeltidens Italien, föres så plötsligt till
antikens Hellas, därpå till orienten, som från barndomen
varit hans längtans land, och slutligen till Tyskland. På
så sätt har han genomlevat både historiens och poesiens
olika skeden, och därmed är hans vandring på jorden till
ända, “skiljeväggen mellan fabel och sanning, mellan forn-
tid och nutid försvinner; tron, fantasien och poesien öppna
nu för honom den innersta världen“. Han kommer till ett
underbart land, i vilket luft och vatten, blommor och djur
äro av en alldeles annan art än i den jordiska tillvaron;
tillika övergår dikten på sina ställen till ett skådespel. Sago-
världen avslöjar sig, och den verkliga världen ter sig själv
såsom en saga. Så finner han den blåa blomman, bryter
den, och nu förvandlas blomman till Matilda, som åter
försvinner. Själv förbytes han först i en sten, så i ett
träd, därpå i en gyllene vädur och sist i en människa.
Och så slutar dikten med att han förenas med Matilda:
“Alles vorhergehende war Tod, letzter Traum und Erwachen“.
Det heia skulle således hava blivit ett vilt fantasteri, ett
skuggspel, som rört sig med idel dimmiga, filosofiska alle-
gorier, på vilkas tydning jag här ansett överflödigt att gå
in. Nyromantiken hade, som man härav ser, på olika vägar
kommit fram till samma resultat, till vilket Goethe sam-
tidigt nått: att poesien framför allt skall vara allegorisk.
I bägge fallen voro dessa allegorier en reaktion mot Sturm
und Drangs realism. Men därmed upphör också likheten.
Goethes allegorier hava pseudoklassicitetens kyla, Novalis’
erinra mera om indernas fullkomligt måttlösa fantasi. Det
var emellertid i denna värld, som nyromantiken nu såg den
högsta skönheten.
Den äkta poesien fick icke hava några fasta former,
knappast några konturer; allt skulle vara fantasiens full-
komligt obundna lek, och här tog man upp en sats från
en för övrigt så föga fantastisk tänkare som Kant. Han
hade, som vi måhända erinra oss, gjort en skillnad mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
