Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 TIECKS SAGOSPEL
skoflickaren Sly, som under mellanakterna gör sina reflexio-
ner över dramat; att Shakspere här blott bearbetat ett äldre
drama, kände Tieck icke till. Samma idé — med ett drama
i dramat — användes för övrigt i flera andra engelska renäs-
sansstycken. Den största likheten med Tiecks drama er-
bjuder Beaumonts och Fletchers The Knight of the burning
pestle, och möjligen är det därifrån, och ej från Shakspere,
som Tieck fått uppslaget.
Den första scenen framställer parterren, ljusen äro tända,
orkestern kommer, och åskådarna börja, innan ridån gått
upp, att resonera om det annonserade stycket:
En underlig titel det där: Katten i stövlor! Jag hoppas, att
man inte måtte uppföra några barnsagor på teatern.
— Ar det inte en opera?
— Nej, på affischen står: en barnsaga.
— En barnsaga! Men i himlens namn äro vi då barn, efter som
man vill spela sådana stycken för oss? Det kan väl aldrig komma
in en riktig katt på teatern?
Med musik, tycker man, vore det väl möjligt, men —
som skådespel! Och denna speglosa mot operan mynnar i
det följande ut i ett gyckel med Mozarts Trollflöjten. Så
blir man otålig och börjar stampa, och författaren måste
komma in och bedja publiken giva sig till tåls. Till sist
börjar stycket. Men då katten talar, taga konstdomarna
på parterren vid sig:
— Katten talar! Vad är det nu för något!
— Här kan jag omöjligt få någon förnuftig illusion.
Men när sagospelet gått på en stund, har katten fått
åtminstone några beundrare: “Vilket studium, vilken finhet!
Han ser verkligen ut som en stor katt“ — och så fortsätter
det stycket igenom med en ständig, skärande kontrast mellan
den fantastiska barnsagan och det mest nyktra, prosaiska
förstånd. Läsaren får aldrig vagga sig in i någon sago-
stämning, och så snart detta hotar att ske, kommer en kall
dusch från prosans värld. Allt är bara en lek, en arabesk,
och bäst som styckets hjälte konverserar med katten, av-
bryter han sig: “Den fördömda sufflören talar så otydligt,
och det går alldeles på tok, om man långa stycken måste
extemporera“. Andra avbryta på samma sätt. När prins
Natapael friar till prinsessan, frågar kungen: “Men säg mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
