Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYROMANTISKA IRONIEN 315
nu, hur det kommer sig, att ni, som bor så långt härifrån,
kan så flytande tala vårt språk:“ “Tyst!“ Tyst! Varför det?
Jag förstår inte. “Håll er lugn, eljes märker ju publiken
till slut, att allt det här är onaturligt“. Och så tillägger
en av Kotzebues beundrare nere på parterren: “på teatern
måste man alltid hålla på naturen. Prinsen bör därför tala
ett främmande språk och ha en tolk med sig.“
Hela dramat är närmast en exemplifikation på den rykt-
bara “nyromantiska ironien“, i vilken särskilt Tieck hade
förälskat sig. Uppfinningen var icke ny, utan återgår till
Ariosto, vilken i Orlando tillämpat denna ironi med ett
överlägset mästerskap. I sin dikt rörde han sig ju med
medeltidens folkliga diktskapelser. De voro för honom luf-
tiga fantasiväsen, vilka han aldrig ville giva verkliga väsens
bastanta realitet, ty detta skulle hava förstört poesien i deras
halvt drömlika existens. Hans dikt höjer sig därför aldrig
till något patos, över sagovärlden svävar skaldens lätta,
ironiska skepsis, läsaren känner hela tiden, att det blott är
diktade gestalter, med vilka Ariosto rör sig, och de verka
dess mera, just därför att deras äventyr spela liksom bakom
ett genomskinligt florsförhänge. Detta är äkta romantik.
Tiecks “ironi“ är den mest klumpiga efterhärmning, t. o. m.
klumpigare än hos Jean Paul, som här väl var hans lärofader.
Fullkomligt brutalt påpekar han saker, som ej behöva på-
pekas, och följden blir, att både all sagostämning och all
känsla av verklighet upphöra. Sagospelet skulle vara ett
uttryck för nyromantikens fullkomligt obegränsade subjekti-
vism, men det hela blir blott oredigt, rent dumt, där det
vill vara kvickt, och i strid mot författarens syfte blir
resultatet en utspekulerad arabesk, vars slingringar äro allt
annat än graciösa.
Efter Der gestiefelte Kater skrev Tieck en fortsättning,
Prinz Zerbino, där han åtminstone strök den medspelande
publiken och lät blott aktörerna falla ur rollen och in i
verkligheten. Men i ett annat stycke, Die verkehrte Welt,
som han skrivit förut, hade han redan på förhand tagit skadan
igen. För att vara riktigt “ironisk“ låter Tieck här stycket
inledas med epilogen och avslutas med prologen, mellan
akterna har han inlagt “musik“, där Allegro, Rondo, Menu-
etto tala och i ord utveckla det fingerade musikstyckets inne-
börd, Och ej nog med detta. I skådespelet — soin deppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
