Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 DEN BLÅ BLOMMAN
således ständigt nya äventyr, som skulle taga flera sidor att
referera — tills dess att Octavianus och hans gemål åter-
finna varandra och sönerna. Såsom “kör“ tjänstgör Roman-
zen, med större talang än den helige Bonifacius, och stundom
gör verkligen stycket intryck av ett romantiskt drömspel.
Dess “Chorus“ är ju också romantikens egen genius. Men
dramatiskt är det icke, den scen, som tänkes, är den medel-
tida skådebanans, och naturligtvis var Kaiser Octavianus
blott ett läsedrama. Stycket är också långt — en prolog
och tio akter — och ehuru Tieck var en snabbskrivare, höll
han på med det relativt länge; det påbörjades 1801, men
trycktes först 1804. Liksom Genoveva är vidare Octavianus
lika mycket lyrik och epos som det är drama. Den dra-
matiska handlingen avbrytes ständigt av Romanzens långa
berättelser, och stycket är, såsom Haym anmärker, en prov-
karta på alla möjliga romanska och medeltida versarter, som
växla med prosaiska partier. Såsom hos Shakspere äro
komiska och allvarliga scener blandade om varandra. För-
virringen ökas ytterligare därav, att personerna icke blott
beteckna sagofiguren i fråga, utan ofta ock en bakom denna
liggande allegori.
Hos Tieck och Novalis komma således huvudpunkterna på
nyromantikens estetiska program bäst fram, klarare än hos
Friedrich Schlegel, vilken måhända var originellare och den,
som först givit uppslagen, men som var för litet poet att
kunna utföra dem. Det är emellertid en huvudpunkt på
detta program, som jag hittills blott i förbigående haft till-
fälle att beröra, men som likväl betecknar nyromantikens
kanske viktigaste insats. Det är “längtan efter den blå
blomman“. Liksom de flesta nyromantiska idéer, så har
även denna en viss förberedelse i Sturm und Drang, i den
obestämda oro, som fyllde naturer som Werther, i någon
mån ock i det svärmeri för Italien, som träder oss till mötes
i Ardinghello och i Mignons sång och som kommer igen
hos alla nyromantiker. Ty detta Italien var icke det verk-
liga, utan ett fantasiens drömland, om man så vill ett teater-
land med ruiner, banditer, en ständigt blånande himmel,
oranger och äventyr, framför allt ett poesiens och konstens
land. Dessa Italiadrömmar bebåda därför nyromantikens
“längtan efter den blå blomman“. Varpå — frågar Bran-
des — “går då denna längtan ut? På njutning och lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
