Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLÅ BLOMMAN 321
Romantikern begagnar icke detta uttryck: lycka, men det
är det han menar. Han säger icke lycka, han säger: ide-
alet. Men man skall icke låta skrämma sig av ord.“ Här
synes mig dock den danska kritikern hava gjort nyroman-
tikerna orätt, ty när de sade idealet, menade de det nog, och
den tyska litteraturhistorikern Waltzel har troligen rätt, då
han återför begreppet till en så strängt etisk tänkare som
Fichte. I Vetenskapsläran bestämmes denna längtan såsom
driften till något fullkomligt obekant, vilken drift röjer sig
blott i ett behov, i ett misshag, i en tomhet, som söker
utfyllnad och ej känner varifrån detta skall ske. Men denna
obestämda längtan efter det obekanta är för Fichte förut-
sättningen för all kunskap och all sedlighet, ett uttryck för
jagets eviga strävan att nå till det obekanta landet bortom
den gräns, som icke-jaget uppställt. Så är det ock för ny-
romantiken, och Waltzel påpekar vidare, att i denna nyro-
mantiska längtan ingår ett starkt inslag av mystik, en pla-
tonism, som troligen förmedlats av Shaftesbury. Nyroman-
tikens längtan är en religiös kärlek till det oändliga, både
hos Novalis och Schleiermacher hänger den genom åtskilliga
trådar samman med herrnhutismen, och det är i denna obe-
stämda, men starka känsla för det eviga, som enligt min
mening nyromantikens viktigaste både poetiska och religiösa
insats består. För Schleiermacher utgör denna längtan den
jordmån, ur vilken hans etik växer upp. De tyska nyroman-
tikerna däremot voro icke nog poeter att kunna utföra detta
uppslag, men vi svenskar, som hava Atterboms och Stag-
nelius’ diktning, hava sett, huru denna nyromantiska oänd-
lighetskänsla kan bära upp och fylla ett diktverk.
Rent poetiskt sett åstadkom den tyska nyromantiken så-
ledes mycket litet av värde, intet, som kan uthärda någon
tävlan med Lessings, Goethes och Schillers diktverk. Och
likväl kom nyromantiken att utöva ett nästan större in-
flytande än dessa litteraturens stormän. Ingen av dem kan
sägas hava bildat någon egentlig skola. Men det gjorde så
pass svaga begåvningar som Tieck och bröderna Schlegel.
Till det väsentliga torde detta hava berott på de idéer, som
de förfäktade. Ty dessa lågo i tiden, och i de flesta fall
finnas förutsättningarna redan hos Sturm und Drang, som
vars arvtagare nyromantiken närmast torde böra betraktas.
En huvudpunkt på Herders program hade varit att utvidga
Schuck. Allmän litteraturhistoria. VI. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
