Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 DIE ELIXIERE DES TEÜFEELS
denna lek med “jaget“ låg onekligen för Fichtes samtid och
för hans landsmän. Men ingen tysk författare har behandlat
det med större talang än Hoffmann. Jag kan här endast
referera några av huvudpunkterna i Hoffmanns bizarra fantasi-
skapelse, som uppges vara blott ett avtryck av några papper,
som han funnit i ett kloster och vilka innehållit broder
Medardus självbekännelser.
I ett kapucinerkloster förvaras bland relikerna en underbar
flaska, som enligt traditionen skall innehålla ett djävulselixir,
som den helige Antonius en gång fått av den Onde. En
ung kapucinermunk, Medardus, dricker därav och blir med
ens såsom förvandlad: “Glöd genomströmmade mina ådror
och fyllde mig med outsäglig vällust — ännu en gång drack
jag och greps av lust till ett nytt och härligt liv“. Och
nu beslutar han att rymma ur klostret. På sin flykt passerar
han genom en skog, och där ser han vid randen av en av-
grund en uniformsklädd ung man. Det föreföll, som om
han hade insomnat, och med kroppen lutad över avgrunden
sjönk han djupare och djupare ned över denna. Medardus
störtade fram för att varna honom, “men när jag kom att
röra vid honom, for han upp ur sin djupa sömn, och där-
vid förlorade han jämvikten och störtade ned i avgrunden“.
Där hörde Medardus, huru kroppen kastades från klippa till
klippa, hur ett jämmerrop avlöstes av ett sakta kvidande,
tills dess att allt blev tyst. Jag — fortsätter han — stod
som livlös av förskräckelse och fasa, då en ung man, klädd
såsom jägare trädde fram ur skogen. “Ers grevliga nåde,
sade han, den där maskeraden — Medardus bar kapuciner-
dräkten — är verkligen förträfflig, och vore ej baronessan
på förhand underrättad om saken, skulle hon ej känna igen
sin älskare“. Medardus svarar, men rycker till vid ljudet
av sin egen röst, “ty det var icke jag, som talade. Det
var klart, att en stor likhet i gestalt och anletsdrag med
den olycklige greven vilselett jägaren, som antog, att greven
valt förklädnaden som kapucinermunk för att inlåta sig i ett
äventyr på det närbelägna slottet. Döden hade överraskat
honom och slumpen hade i samma stund satt mig i hans
ställe.“
Ännu så länge kan allt förklaras blott såsom en stark
likhet, och då Medardus kommer till slottet, känner en präst
därstädes igen honom som pater Medardus. Men så kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
