Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DIE ELIXIERE DES TEUFFELS 343
ned den andra, är kung och får dricka blod“. Aurelia
söker fåfängt att draga honomkfrån fönstret: munken, som
de köra till avrättsplatsen, är hennes brors mördare. Men
nu blir Medardus vild: “Jag, din brudgum, är Medardus,
det är jag, som mördat din bror. Du är munkens brud.
Jag är kung, och jag skall dricka ditt blod.“ Så stöter han
dolken i Aurelias bröst. “En ström av blod flöt över min
hand. Jag störtade utför trappan, genom folkmassan bort
till bödelskärran, ryckte ned munken och kastade honom
till marken. Så blev jag själv gripen, men med kniven
stack jag i raseri omkring mig — jag blev fri — jag sprang
undan — åter trängde man sig på mig, jag kände, hur
jag fick ett knivstygn i ena sidan, men med dolken i högra
handen nådde jag fram till parkmuren och kastade mig
över den.“ Så flyr han och flyr, tills dess han kommer till
en skog, där han utmattad sjunker ned under ett träd. “Det
var redan mörk natt, när jag vaknade ur min djupa be-
dövning. Endast tanken att fly likt ett hetsat djur stod kvar
i min själ. Jag reste mig upp, men hade knappast hunnit
några steg, då en människa kom rusande ut ur buskarna,
hoppade upp på min rygg och slingrade armarna kring halsen
på mig. Förgäves sökte jag att skaka honom av mig, tryckte
mig med ryggen mot trädstammarna, men allt fåfängt. Han
bara skrattade och flinade hånfullt. Så bröt månen fram
mellan de svarta tallarna, och jag såg munkens, den för-
mente Medardus, dubbelgångarens dödsbleka ansikte, såg
huru han stirrade på mig med samma hemska blick som
från kärran.“ Slutligen, efter en rasande kamp lyckades
Medardus göra sig lös från dubbelgångaren, “men knappast
hade jag sprungit några steg, förrän han ånyo satt på min
rygg, kiknande av skratt. Det är mig icke möjligt att noga
angiva, huru länge jag, förföljd av dubbelgångaren flydde
genom mörka skogar, men det förefaller, som om det måtte
hava" varit i månader, utan att jag fick mat eller dryck.
Endast ett ljust ögonblick kan jag livligt erinra mig, men
sedan försjönk jag i fullständig medvetslöshet. Det hade
just lyckats mig att avkasta min dubbelgångare, då en klar
solstråle och med den en ljuv klang trängde in i skogen.
Det var en klosterklocka, som ringde till ottan. Du har
mördat Aurelia! Denna tanke grep mig med dödens iskalla
armar, och jag sjönk ned medvetslös“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
