Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 DER GOLDENE TOPF
dricka kaffe, göra och. ta emot visiter. Men Anselmus och
Serpentina flyttas till undrens ö, till Atlantis. Det mera
romantiskt anlagda nya hovrådet, som får höra detta, fattar
det såsom “en poetisk allegori, någonting sådant där som
en dikt“, men den nyktre konrektorn tycker, att alltsam-
mans är det rena vanvettet.
Så slutar det hela med ett brev, som Hoffmann får mot-
taga från arkivarien Lindhorst. Arkivarien var litet tveksam
om, huruvida det vore lämpligt att underrätta läsevärlden
om Anselmus’ och Serpentinas underbara äventyr, ty det
kunde skada geheimearkivarien i hans ämbete och i kolle-
giet föranleda obehagliga frågor. Dessutom kunde det vara
juridiskt tvivelaktigt, om en salamander fortfarande kunde
vara anställd i statstjänst, samt om man överhuvud kunde
anförtro honom några mera viktiga uppdrag, då enligt Swe-
denborg elementarandarna voro ett ytterst opålitligt släkte.
Emellertid bad han, att Hoffmann ville besöka honom för ett
samtal i saken.
Då Hoffmann kommit, bjöd Lindhorst honom en pokal,
som innehöll deras gemensamma vän kapellmästar Kreislers
älsklingsdryck, en brinnande arrak, försedd med socker.
“Tack, men jag dricker ju inte gärna ensam“. “Var inte
orolig för det“, ropade herr arkivarien och salamandern,
kastade av sig nattrocken, steg till min icke ringa förvåning
in i pokalen och försvann i lågorna. Men jag blåste ut
lågan, och utan rädsla smakade jag på drycken. Den var
härlig.
Så få vi till sist höra om skalden Anselmus och hans
brud. De vistas under palmernas svalkande skugga, bland
rosor, tulpaner och hyacinter. Blommorna dofta och solen
bränner. Men doften är längtan, elden är kärlek. Fåglarna
slå sina drillar för dem, och för dem uppenbarar naturen
sitt innersta väsen. Du är lycklig, Anselmus — suckar Hoff-
mann — som gjort dig fri från alldagslivets börda, som i
kärlek till den ljuva Serpentina kan höja kraftiga vingar
och i sällhet leva på ditt riddargods på Atlantis. Men jag
stackare sitter om några minuter i min usla vindskammare;
fjättrad av livets ömkligheter! Men arkivarien Lindhorst
klappar honom sakta på axeln: Var nu inte ledsen! Har ni
inte själv nyligen varit på Atlantis? Och har ni inte där
åtminstone en liten bondgård såsom ert inre sinnes poetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
