Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Inledning - Den engelska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 DE OLIKA GRUPPERNA I ENGELSK ROMANTIK
intresserade endast för estetiska spörsmål, men sedermera
hade de mangrant gått över till reaktionen, som i Tyskland
till en stor del får en nyromantisk färgton. Engelsmännen
däremot äro från början politiskt intresserade. Efter en kort
tandsprickningsperiod, då de svärmade för den franska revolu-
tionen, övergingo Wordsworth, Coleridge och Southey i det
konservativa lägret, där Walter Scott alltid befunnit sig.
Men de yngre, Byron och Shelley, hyllade redan från början
den mest vittgående radikalism och gjorde en hänsynslös
opposition mot den samtida engelska politiken; med en viss
rätt kan den andliga frihetsrörelsen i Europa räkna Byron
som primus motor. Men radikalismen är lika väl som kon-
servatismen ett äkta nyromantiskt drag, ett utslag av den
starka individualism, som kanske är det mest karaktäristiska
för hela rörelsen och som ytterst stammar från Rousseau.
Denna individualism framträder emellertid starkare i Eng-
land än annorstädes, troligen därför att den ligger redan i
det engelska lynnet. Intet lands diktning kan uppvisa så
kraftigt och egendomligt utdanade karaktärer som Englands,
och det verkliga livet är här nog rikare på originella per-
sonligheter än annorstädes. De engelska författarna hava
oftast även haft en ekonomisk ställning, som gjort dem
oberoende och tillåtit dem att föra ett liv efter egen smak.
I Tyskland med dess mera småskurna förhållanden hade en
dylik individualism svårare att göra sig gällande, låg knap-
past heller i folklynnet. För att föra ett liv sådant som
Byrons måste man dock vara engelsk lord.
Denna engelska individualism yttrar sig också däri, att
man endast i en mycket oegentlig bemärkelse kan tala om
en romantisk skola, ej ens om sjöskolan. Ty var och en
gick sin egen väg och tog mycket litet intryck från de
andra. Southey t. ex. ansåg det “absurt“ att påstå, att han
och Wordsworth tillhörde samma poetiska riktning. Och i
själva verket hade han ganska rätt, ty de äro varandra
ytterst olika. Wordsworth, som personligen tyckte om Sou-
they, hyste mycket låga tankar om hans poesi och för övrigt
också om Walter Scotts; vad beträffar Byron och Shelley
tyckes han knappast hava läst något av dem, och överhuvud
hade Wordsworth en avundsvärd likgiltighet för vad andra
skrivit. Att man likväl inom den engelska litteraturhistorien
sammanfört Wordsworth, Coleridge och Southey till en grupp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
