Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Sjöskolan - Coleridge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna skildring hör nog till de kraftfullaste, som den
engelska litteraturen äger. Så ser sjömannen, huru tvänne
gestalter komma seglande fram på ett spökskepp över det
vindstilla havet — det är Döden och “Livet i Döden“. De
kasta tärning om honom, men “Livet i Döden“ vinner,
och så blir han ensam skonad. Alla de andra dö, hela
besättningen, och han blir den ende levande bland de många
liken. Men om natten komma de döde fram till honom och
förebrå honom hans gärning, kring skeppet stiga hemska
gestalter upp ur djupet, och han kan icke sova. Till sist
slumrar han in och vaknar vid det att han känner sina
torra läppar fuktiga: ett regn har fallit, han hör hur vinden
kommer dragandes, de döda matroserna taga plats vid segel
och roder, och så löper spökskeppet till sist in i hemlandets
hamn. Men då lotsen skall stiga ombord, sjunker skeppet,
och den gamle sjömannen räddas i lotsens båt. För en
eremit biktar han sig sedan, och samvetskvalen giva då vika.
Stundom vända de likväl tillbaka och då måste han på nytt
redogöra för sin levnads stora brott.
Detta är innehållet i denna underbara dikt. Av ett referat
kan man dock ej få ens en svag föreställning om dess
betydelse. Den uppgift, Coleridge och hans vän satt sig före
— att förena en realistisk form med ett “underbart“
innehåll — har här lösts på ett fullkomligt överlägset sätt.
Just så skulle en gammal sjöman berätta, något tvärhugget,
kärvt i tonen, med en vaken blick för alla detaljer — man
erinras nästan om Gullivers skeppsjournal. Men även det
fantastiska elementet är i full samklang med en gammal
sjömans psykologi. Sjömän äro vidskepliga, och denna
vidskepelse fick här nästan övernäring. Ur denna förutsättning
utvecklar sig sedan allt fullkomligt logiskt. De ligga
inklämda bland isbergen, och i den öde polaröknen hotar dem
döden. Så uppenbarar sig ett levande väsen på deras fartyg,
fågeln blir deras vän och lekkamrat, och när sedan vinden
blåser upp och fågeln fortfarande följer med på deras fartyg,
se de helt naturligt i honom en skyddsande, som skickats
till deras hjälp. Att döda denna var därför icke blott en
svart otacksamhet mot det vänliga djuret, utan ett brott,
som måste bringa olycka över hela besättningen: den gamla
sjömannen har dräpt skeppets goda genius. I det
åskådningssättet har gärningsmannen redan vuxit sig in, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
