Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Sjöskolan - Coleridge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lida något tvivel, att de romantiska uppslagen i Lyrical
Ballads kommit från Coleridge. Som vi minnas skrevo de
båda vännerna nu ned de dikter, som trycktes året därpå.
Denna samling består väsentligen av Wordsworths poem,
ty Coleridge har blott bidragit med fyra nummer. Av dessa
utgöras två av scener ur dramat Osorio, som Coleridge då
påbörjat och som icke är vidare betydande, utan tydligen
påverkat av Die Räuber. Den tredje dikten, the Nightingale,
är melodiös och vacker, men är ej särskilt karaktäristisk
för Coleridge. Däremot är den fjärde, den, som inleder
samlingen, The Rime of the Ancyent Marinere, den mest
betydande i denna, ty här möta vi den engelska romantiken
fullt utbildad. En viss allmän förebild kan han väl hava
haft i spökballaderna i Percys samling. Men dessa, som av
Bürger ytterligare vulgariserats, förvandlas här till stor poesi,
och han får fram en stämning, som eljes endast Edgar
Allan Poe kunnat åstadkomma. Innehållet är fantastiskt
och dikten är relativt lång. Ett bröllop skall just hållas,
men då en av gästerna skall begiva sig in i bröllopshuset,
hejdas han av en gammal sjöman, som med en oförklarlig
makt tvingar honom att lyssna till den historia, som han
nu berättar. Det fartyg, på vilket sjömannen gjort tjänst,
hade av stormen drivits mot sydpolen och där råkat in
bland dimmor och drivis. Situationen blir allt hemskare,
och intet levande väsen kan upptäckas. Genom snögloppet
kommer då en albatross flygande, slår sig ned på fartyget,
“och liksom om den varit en kristen själ, hälsade vi den
välkommen i Guds namn“. Matroserna ge den föda, och
det ser ut, som om den förde lyckan med sig. Med ett
dån brister isomfamningen kring skeppet, en sydvind blåser
upp, och de komma åter ut på det fria havet. Men — så
sker brottet: med sin båge skjuter den gamle matrosen
albatrossen. Sydvinden — fortsätter han — höll i sig,
men ingen vänlig fågel följde oss längre, den kom icke
mera vid matrosernas hallå till dem för att leka och få
föda. Alla tyckte, att jag gjort en avgrundsgärning, då
jag dödat fågeln, som kommit vinden att blåsa.
Så nå de upp till ekvatorn, men där stannar vinden
fullkomligt av, skeppet kommer ej ur fläcken, solen bränner
allt förfärligare och vattnet tar slut. Besättningen får vilda
feberdrömmar, och törstens lidanden bli allt förfärligare —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
