Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Sjöskolan - Southey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde han således redan den nya generationen. I följd
därav svärmade han för republiken, beundrade Frankrike
och ansåg sig på grund av religiös övertygelse ej kunna
bliva präst — även han var nämligen unitarier. Denna
radikala period räckte för Southey något längre än för
Wordsworth och Coleridge, och om den vittna åtskilliga arbeten.
Om hans The Fall of Robespierre har jag redan talat; de
två sista akterna, som skrevos av Southey, äro lika dåliga
som den första. Större vikt lade han själv vid ett stort
epos i tolv sånger, Ioan of Arc, som han planlagt redan i
skolan och som han nedskrev 1793 på en mycket monoton
och tråkig blankvers; utgiven blev dikten först 1796. Detta
åt den orleanska jungfrun ägnade epos skrevs — på sex
veckor — kort efter det att England förklarat den franska
republiken krig, och dikten, som var en hyllning åt fransk
patriotism och som slutar med engelsmännens nederlag och
Karl VII:s kröning i Rheims, var i första hand en protest
mot Englands i Southeys ögon frihetsfientliga politik, men
den är även ett uttryck för ett visst romantiskt svärmeri
för medeltidens riddarväsen; åt det övernaturliga, som i
Schillers drama spelar en så stor roll, är här däremot nästan
ingen plats upplåten, och de religiösa åsikter, som den
orleanska jungfrun förfäktar, hava en viss likhet med
savoyardprästens. Så till vida lämpade sig själva ämnet ej för Southeys
politiska tro, att slutpunkten utgöres av en konungakröning.
Jungfrun inskärper dock mycket kraftigt konungens plikter,
framför allt hans plikt att ej driva folket till krig. Southeys
republikanism kommer däremot fram i ett drama, Wat Tyler,
som han, enligt vad han själv uppgiver, skrev på tre morgnar
1794. Det är mycket barnsligt, men dess ungdomliga
republikanism har dock något tilltalande. Hjälten är den Wat
Tyler, som stod i spetsen för ett folkupplopp på Richard II:s
tid, men anspelningarna på England 1794 äro mycket
tydliga. Vi behöva blott läsa dialogen mellan smeden Wat
Tyler och hans granne Hob Carter. “Förbannelse — säger
Hob Carter — över dessa skatter. Den ena följer på den
andra. De pressa från oss våra pojkar, som skulle bli vår
ålders stöd, för att fylla sina arméer och ge kråkorna i
Frankrike föda. År följer på år, och vi äro nog tokiga
att fortsätta kriget!“ “Vad rör det mig — svarar Tyler —
vem som bär den franska kronan, om det är Richard eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
