Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Englands litteratur
- Sjöskolan
- Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en överlägsen förmåga att giva ett uttryck åt själslivets
abnormiteter. Förmodligen känna de flesta av detta arbetes
läsare hans förnämsta dikt, The Raven. Rent språkligt hör
den till det märkligaste inom den engelska litteraturen.
Själva språkljuden giva oss en förkänsla av något “gloomy“,
något spöklikt, något okänt fruktansvärt, som skall komma,
och detta intryck förstärkes av den originella metern med
dess långsamma takt, dess ofta återkommande rim, dess
återupprepningar, dess alliterationer och dess förtonande refräng:
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volyme of forgotten lore —
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gentle rapping, rapping at my chamber door.
»Tis some visitor, I muttered, tapping at my chamber door —
Only this and nothing more».
Så öppnar han dörren — men ingen är där. I stället
denna olidliga, hemska tystnad och detta djupa
decembermörker! Han försjunker åter i sina drömmar om den
hädangångna Lenore, men ånyo hör han detta sakta knackande,
som nu fyller honom med en alltmer stigande fasa. Vad
kan detta hemlighetsfulla ljud vara? Kommer det från
fönstret? Så öppnar han detta, och in i rummet flyger en
ramsvart korp, som tar plats på en Pallasbyst över dörren och
ej låter förjaga sig därifrån: Säg ditt namn, du gamla
sändebud från Stygens stränder! Och korpen svarar:
Nevermore. Vad han är, denna hemlighetsfulla gäst, säges aldrig,
men vi ana det: en svårmodets demon, kanske ock en
samvetskvalens, och på alla frågor har han blott samma
entoniga, tröstlösa svar att giva: Nevermore! Säg, frågar
drömmaren, om det finnes någon balsam för min sönderslitna
själ? Skall det någonsin för mig spira ett Eden, där jag
åter kan sluta henne i mina armar? Men korpen svarar blott
med sitt “Nevermore“. Och ännu — så slutar dikten —
sitter korpen kvar över dörren till mitt rum, hans ögon
glittra såsom en ond andes, och vid lampskenet faller hans
skugga över golvet. Men skuggan, som faller över min
egen själ, skall aldrig fly: “and my soul from out that
shadow that lies floating on the floor shall be lifted —
nevermore!“
I The Raven hade Poe givit ett uttryck åt den djupa
melankoli, som fyllde honom och som nått över förtvivlans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 19:08:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/6/0437.html
