Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Walter Scotts biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngt sig över förmågan. Men han tog ingen varning av
tillbuden, utan fortsatte. På hösten 1831 var han emellertid
så svag, att han måste anträda en resa till södern, ett
engelskt örlogsskepp ställdes till hans förfogande, och på det
anträdde han färden till Malta. Optimist såsom alltid
planlade han här en roman, som skulle hava Malta till
skådeplats. Men den blev aldrig skriven. I stället tvingade
hans brutna hälsa honom att återvända till hemlandet.
Döende fördes han till det så älskade Abbotsford, och där
avled han den 21 september 1832. Sin sista viloplats fick
han, såsom han önskat, i en gammal minnesrik, romantisk
klosterruin, i Dryburgh Abbey.
Var Walter Scott en stor man? Frågan har besvarats
både jakande och nekande, beroende på de tillspordes olika
uppfattning av mänsklig storhet. Här skall jag blott tala
om Walter Scott såsom människa; till honom såsom
författare får jag sedan tillfälle att återkomma. Man kan,
synes det mig, då först komma överens om, både att
han icke var någon idéernas man, någon tänkare, men att
han var en sällsport älskvärd personlighet. Sina idéer om
livet, i politik, i religion, i moral, hade han helt enkelt
ärvt, och han bibehöll dem utan att känna något behov av
att kritiskt pröva dem. Han var tory, hyste skottens och
historikerns medkänsla för Stuartarna, men han var en
ytterligt lojal undersåte under kung Georg — på hans tid
tillhörde huset Stuart ju för övrigt blott historien;
pretendenten Karl Edward hade avlidit redan 1788, hans bror
kardinalen, den siste av ätten, 1807. Walter Scott höll
också på sitt lands kyrka, men han var alldeles ointresserad
både av dogmatik och filosofi, och sökte alltid att göra
rättvisa både åt frikyrkomän och katoliker. Han var en
exemplarisk äkta man och far, välvillig och hjälpsam mot sina
vänner, och en husbonde, som icke hade många likar.
Visserligen var han, såsom vi sett, ytterligt lättsinnig i sina
affärer, men sin oerfarenhet och sin optimism fick han dyrt
betala, och hans fordringsägare fingo fullt ut. På hans
heder finnes således ingen fläck, och moraliskt sett äro hans
senaste levnadsår en storhetstid. Men man har riktat en
annan anmärkning mot honom; han skämdes över att skriva
romaner, gav ut dem anonymt och vidgick först 1826, då
kraschen kommit, offentligen författarskapet. Häri har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
