Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Walter Scotts biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett ett visst snobberi, som man sammanställt därmed, att
hans ärelystnad bestod i icke att vara författare utan att
vara gentleman, en skotsk “laird“. Detta har stött våra
dagars författarstolthet. Men det förefaller mig, som om
man nu, särskilt utanför England, icke bedömer detta
uppfattningssätt fullt riktigt. Numera vill ju mången hög
herre, även om naturen sätter sig till motvärn, gälla såsom
författare, och yrket anses nu fullt hedersamt. På Walter
Scotts tid var det icke alldeles så. Romanen ansågs icke
tillhöra den egentliga litteraturen, den, med vilken en
gentleman kunde befatta sig, och det var först Walter Scott,
som gav den riddarslaget. Jag kan anföra en parallell —
Shakspere. På hans tid betraktades heller icke ett drama
såsom litteratur, utan såsom ett folknöje. Shakspere gav
icke ut ett enda drama, och hans ärelystnad bestod ej i
att gälla såsom Hamlets och Stormens författare, utan
såsom “gentleman“ och ägare till New-Place. Ännu
Congreve var halvt generad, då Voltaire ville tala vid honom
om hans dramer. På Walter Scotts tid gällde detsamma,
om än icke i lika hög grad, om romaner. För en
boktryckare som Richardson, för utsvultna litteratörer som
Fielding, Smollet och Goldsmith kunde det gå an att skriva
romaner. Men för personer i en högre samhällsställning
ansågs det ännu ej fullt passande. För sina versifierade
dikter ansåg sig däremot Walter Scott ej behöva någon
anonymitet, och i företalet till Waverley har han antytt
skälet till sin förtegenhet. Man har — säger han här —
uttömt sig i alla möjliga gissningar på författarens person.
Jag vill därför själv meddela några av de möjligheter, som
förmått honom att dölja sitt namn. Måhända är han en
nybörjare, kanske en gammal författare, som begagnar denna
mask för att ådraga sig deras uppmärksamhet, för vilka
hans ansikte blivit alldagligt; “kanhända är han en man
av ett aktningsvärt yrke, för vilken egenskapen att anses som
romanförfattare torde vara nedsättande“ — och så anför
han ännu några andra möjligheter. Det skäl, som bestämt
honom, var tydligen det, som jag anfört inom
citationstecken, och måhända spelade ock ett annat skäl in:
anonymiteten eggade nyfikenheten och ökade avsättningen. Och
slutligen kan ock, såsom han antyder, hans efter
utgivandet av The Lady of the Lake sjunkande popularitet hava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
