Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 LAY OF THE LAST MINSTREL
Vid midnatt kommer Deloraine till klostret, träffar den
gamle munken och framför sitt ärende. Denne bävar för
det uppdrag de fått, men tillsammans begiva de sig till
klosterkyrkans kor, som svagt belyses av månskenet utifrån,
och stanna vid en grav, där den mäktige trollkarlen Michael
Scott vilar. Över graven flämtar en lampa, som ständigt
skall brinna ända till den yttersta dagen. Deloraine bryter
upp graven och ser framför sig den mäktige besvärjaren,
som ännu synes nästan levande och vars vita skägg böljar
över bröstet. I den vänstra handen håller han en bok —
den mäktiga svartkonstbok, i vilken allt hans hemliga ve-
tande var upptecknat. Sir William Deloraine var en tapper
man, som aldrig bleknat på ett slagfält, men hjärtat nästan
stannade av, då han skulle bemäktiga sig boken. I kyrkan
hördes också hemska röster, djupa suckar och skratt, som
icke kommit ur människostrupar. Men Deloraine tog boken,
kastade sig upp på sin häst och red tillbaka till Brank-
some, dit han kom vid gryningen.
Hela denna skildring står, som man lätt märker, under
intryck av den engelska skräckromanen, som här dock förts
upp på ett högre plan. Men denna scen, som tydligen
varit en huvudsak för Scott, bildar knappt något led i
själva berättelsen. Varför vill ladyn av Buccleuch komma
i besittning av den farliga svartkonstboken? Härpå ger
dikten intet svar. I det följande glömmes boken nästan
bort och kommer blott vid ett enda tillfälle till använd-
ning — då utan att det på något sätt kan anses vara
nödvändigt. I stället dyker i slutet av den andra canton
ett nytt motiv upp, som till sist visar sig vara själva huvud-
motivet. Lord Cranstoun av klanen Kerr älskar lady
Buccleuchs dotter Margareta, hon honom, och de hava nu
träffats i en skog utanför slottet. Men så höra de hov-
slagen av en häst och han flyr. Det var William Deloraine,
som återvände till slottet. I början av den tredje canton
mötas de bägge ryttarna, Deloraine igenkänner Cranstouns
vapen, och en strid uppstår, i vilken Deloraine faller. Rid-
derligt kvarlämnar Cranstoun sin page för att taga hand
om den sårade och föra, honom till slottet. Men i pagen
få vi ett nytt inslag från skräckromanen. Han är en dvärg,
en “djävlaunge“, ett slags ond ande, som särskilt älskar
att ställa till spratt. Och nu upptäcker han svartkonst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
