Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Walter fick sedan nöjet att inköpa slagfältet. Klanen Scott
hade blivit besegrad, men också på Kerrs sida hade
manfallet varit stort, och sedan hade blodshämnden å ömse
sidor krävt talrika offer. Så hade klanen Scotts hövding,
Sir Walter Scott of Buccleuch, på öppen gata i Edinburg
dräpts av en Kerr, och på Branksomes slott satt nu hans
änka, ruvande på hämnd. Men hon hade blott tvänne barn,
en dotter Margareta, och en son, som ännu var för späd
att kräva bot för faderns död. Detta är bakgrunden, och
efter en skildring av den gamla feodalborgen börjar den
första canton därmed, att borgfrun förekallar en av sina
vasaller, den tappre Sir William Deloraine, i vilken Walter
Scott sökt att teckna den adliga gränsbon från denna tid,
då ständiga strider rasade mellan skottar och engelsmän på
vardera sidan om gränsen. Av ladyn får Deloraine nu
tillsägelse att rida till Melrose Abbey, där han vid midnatt
skall träffa en gammal munk, som ur graven skall mana,
fram en dyrbar skatt, en bok, som riddaren dock icke vid
livsfara må öppna. Resten av sången ägnas åt en skildring
av Deloraines nattliga ritt — en rent ypperlig, målande
skildring.
Den andra canton börjar med en strof om Melrose Abbey,
vars romantiska ruinskönhet ytterst nog givit uppslaget till
hela dikten:
If thou wouldst view fair Melrose aright
Go visit it by the pale moonlight;
For the gay beams of lightsome day,
Gild, but to flout, the ruins gray.
When the broken arches are black in night.
And each shafted oriel glimmers white;
When the cold light’s uncertain shower
Streams on the ruined central tower;
When buttress and buttress, alternately,
Seam framed of ebon and ivory;
When silver edges the imagery,
And the scrolls that teach thee to live and die;
When distant Tweed is heard to rave,
And the owlet to hoot o’er the dead man’s grave,
Then go — but go alone the while —
Then view St. Davids ruin’d pile;
And, home returning, soothly swear,
Was never scene so sad and fair!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
