Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manuskript. Men ännu mer än formen verkade nog
innehållet. Tendensen hos diktningen under 1700-talets senare
del hade ju gått ut på att för poesien erövra nya områden,
och här hade Scott funnit det ojämförligt mest givande:
den nationella medeltiden. Upptäckten var nästan ett
Columbiägg. Ossian var ingen föregångare, ty dennes
dimmiga fornvärld kunde i verkligt intresse ej tävla med den
tid, som skildrades i The Lay of the Last Minstrel och som
i viss mån ännu levde kvar i traditioner och i ruiner. Och
uppmärksamheten hade redan riktats på denna tid genom
Chatterton, genom Percy och genom Scotts egen
balladsamling. Ty The Lay of the Last Minstrel var i viss mån en
fortsättning på Scotts Minstrelsy of the Scottish Border, i
vilken samling han för övrigt smugglat in några egna
balladfabrikat, men en fortsättning av vida större mått. Walter
Scotts dikt betecknar därför nästan mera än Lyrical
Ballads, romantikens definitiva genombrott inom den engelska
litteraturen.
Redan här hava vi också Walter Scotts diktarpersonlighet
både med dess fel och dess förtjänster, ehuru felen för en
modern betraktare helt naturligt mera framträda i nybörjarens
arbete. För det första finnes här alls icke någon
psykologisk analys, och psykologien blev heller aldrig Walter
Scotts starka sida. Fullt lyckade äro egentligen blott hans
humoristiska figurer, och några dylika förekomma här ej.
Här verka gestalterna ännu såsom figurerna i en medeltida
bonad. Deras själsliv intresserar icke, och deras uppgift är
blott att “stämma in i färgtonen“. Vidare är
kompositionen, själva berättelsen, ganska oredig, nästan planlös. I
detta fall utvecklade sig väl Walter Scott hastigt. Redan
The Lady of the Lake lämnar knappt rum för någon mera
befogad anmärkning. Men betydelsen hos Walter Scotts
romaner ligger aldrig i den tämligen monotona planen,
vilken oftast är byggd på ganska utnötta romanmotiv, utan
inom ett helt annat område. Här har ännu intresset för
detaljen alldeles skymt hans blick för helheten. Vi behöva
blott erinra oss innehållet i de sex sångerna.
Händelsen spelar på Branksomes slott vid den skotska
gränsen kort efter mitten av 1500-talet, och dess bakgrund
är fiendskapen mellan klanerna Scott och Kerr. Vid
Melrose Abbey hade mellan båda stått ett blodigt slag — Sir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
