Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 IVANHOE
till den store humoristens främsta skapelser, och den genom-
skotska typen betjänten Andrew Fairservice, slug, närig,
gudligt salvelsefull, litet skojare, sävlig, pratsam, men i
varje fall storartat levande. Och utom högländerna har
han här tecknat ett gammaldags nordengelskt herresäte med
dess ännu plumpa seder — en bland de mest åskådliga
interiörer, som han givit.
Av annan karaktär är The Heart of Midlothian, som av
många sättes främst bland romanerna. Den handlar om en
fattig flicka Jeanie Deans, dotter till en hederlig, men
sträng puritan. Hennes syster Effie anklagas för barna-
mord, och Jeanie skall vittna i målet. Men hon kan ej
göra våld på sitt samvete, och på hennes vittnesmål dömes
Effie till döden. Men så vandrar Jeanie till London, söker
upp sin klanchef, hertigen av Argyle och får honom att
lägga sig ut för systern, som nu får nåd. Romanen vilade
på en verklig händelse, och Jeanies motsvarighet dog först
1791.
1819 följde två romaner, The Bride of Lammermoor och
A Legend of Montrose. Den förra är patetisk, och mot
vanan hos Scott slutar romanen olyckligt: hjältinnan blir
vansinnig och mördar den make, hon nödgats taga. Men
för det tragiska låg alls icke Walter Scotts begåvning, och
den andra romanen lyckades bättre, ty här har han fått in
en kostlig humoristisk figur, kapten Dalgetty, som tjänat
under “den store Gustavus Adolphus“ och som förut studerat
vid Marischal College i Aberdeen, där han förvärvat sin
latinska lärdom — tvenne ärorika perioder i hans liv, till
vilka han ständigt kommer tillbaka.
Med den nästa romanen, Ivanhoe, (1820), slog Walter
Scott in på en i viss mån ny väg. Förut hade han ej gått
längre tillbaka än till 1600-talet, och de flesta romanerna
hade rört sig inom det århundrade, under vilket hans egen
ungdom infallit. Nu förflyttade han sig hastigt tillbaka
ända till 1100-talet, till Richard Lejonhjärtas tid. Det var
klart, att svårigheterna därmed skulle växa, ty 1100-talets
människor hade dock en helt annan psyke än 1700-talets,
och Walter Scott kom här också till korta. Visserligen kan
man nu inte säga, att personerna i romanen tänka och
känna alldeles som de handlande i Waverley, men synner-
ligen stor är skillnaden icke, och psykologien har Scott till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
