Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVANHOE 449
största delen fått från balladerna; den går därför heller icke
på djupet. En anmärkning, som Taine riktar mot Walter
Scott, synes mig egentligen tillämplig på hans längre till-
baka i tiden liggande romaner: “Ar det icke av Walter
Scott vi hava lärt oss vår historia? Men är det verkligen
historia? Alla hans målningar av en fjärran tid äro falska.
Kostymer, landskap, det yttre äro det enda exakta. Hand-
lingar, yttranden, känslor, allt det andra är civiliserat, arran-
gerat efter modern smak.“ Detta gäller utan tvivel Ivanhoe.
Men ehuru karaktärerna strängt taget icke tillhöra något
århundrade alls, är personskildringen i alla fall bättre än
man kunnat vänta, ty Walter Scotts känsla för det mänsk-
liga gör sig även här gällande. Sämre ställt är det med
den historiska idé, som ligger bakom romanen. Scott ville
här visa, huru de saksiska och normandiska folkelementen
på Richards tid sammansmälte i en högre enhet, i det
engelska folket, och Lejonhjärta själv skildras såsom en rent
engelsk typ. Det sista är alldeles ohistoriskt. Richard var
fransman, tillbringade hela sitt liv i Frankrike, kunde antag-
ligen icke ett ord saksiska och besökte blott en eller två
gånger England, som ännu betraktades endast såsom ett
bihang till huset Plantagenets stora och rika franska län.
Sammansmältningen skedde först långt senare, då de franska
besittningarna gått förlorade och då de olika samhällsklas-
serna förenat sig i kampen mot konungamakten. Det histo-
riska misstaget betyder emellertid föga för uppfattningen av
romanen, som nog torde vara Walter Scotts mest lästa och
av den stora publiken mest uppskattade. Denna popularitet
kan knappast sägas vara oförtjänt, ty Walter Scotts skildrar-
gåva och hans historisk-arkeologiska fantasi stå här på höjd-
punkten. Tornejen vid Achby och belägringen av Torquil-
stone höra utan tvivel till de mest livfyllda målningar, som
litteraturen över huvud äger, och man nästan ser dessa färg-
rika bilder framför sig. Därtill kommer ännu en förtjänst.
Bland romanens figurer möta vi ock Robin Hood, Friar
Tuck och de hurtiga stigmannen från Sherwood. Walter
Scott har lånat dem från balladen, och hela detta parti
verkar också såsom en idealiserad ballad. Det har dess
friskhet, dess saftiga humor och framför allt dess nationella
idealism. Även en svensk, som gör bekantskap med Robin,
har svårt att undgå att bli kär i detta “old, merry Eng-
Schiick. Allmän litteraturhistoria. VI 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
