Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 KENILWORTH. NIGEL
land“, där man gav och tog påkrapp med samma glada mod
och blott höll på “fair play“. Robin Hood är det engelska
uttrycket för den nationalism, som ungefär samtidigt i Tysk-
land kommer fram under en annan form i Der Prinz von
Homburg.
De närmast följande, The Monastery och The Abbot, som
båda utgåvos 1820 och sammanhänga med varandra, äro
mindre betydande; de röra sig bägge om kampen mellan
protestantism och katolicism, och den förra har så till vida
en viss märkvärdighet, att den är den enda av Walter
Scotts romaner, som delvis faller inom det övernaturligas
värld, i det att “Vita Frun“ här uppträder. I den senare
är Skottlands olyckliga drottning Maria Stuart hjältinnan.
I den året därpå utgivna Kenilworth har han vänt sig
till hennes rival Elisabeth. I allmänhet räknas romanen
bland Walter Scotts bättre, men som det synes mig knappt
med rätta. Leicester, hjälten, är en ärelysten lump, hans
förtrogne Vernon en teaterskurk, hjältinnan Amy Robsart,
som är hemligen gift med Leicester och som mördas för att
ej stå i vägen för hans giftermål med Elisabeth, är en täm-
ligen ledsam martyr, och skildringen av den lysande festen
på Kenilworth kan knappt hålla oss skadeslösa för det pin-
samma i hela intrigen.
1822 gav den outtröttlige ut tre romaner: The Pirate,
som hör till hans svagaste, Peveril of the Peak och The
Fortunes of Nigel. I Peveril of the Peak, som är ganska
frisk och spännande, är handlingen förlagd till Karl II:s
tid, i The Fortunes of Nigel till James I:s, och Scotts
porträtt av den lärde, beskedlige, svage och icke så litet
löjlige konungen hör till hans mera lyckade. Men det mest
betydelsefulla i romanen ligger i den målande skildringen
av “Alsatia“ eller frikvarteret i London, där alla förbrytare
och tvivelaktiga existenser församlat sig — en skildring,
som sedan gav Victor Hugo uppslaget till en motsvarande
i Notre-Dame de Paris. Utan att våga något bestämt ut-
talande misstänker jag, att Alsatia mera är en skapelse av
Walter Scotts fantasi än en historisk verklighet. Jag har läst
åtskilliga samtida beskrivningar över London på Shaksperes tid,
både engelska och tyska, men i dem har jag icke funnit
någon motsvarighet, ehuru ett par dylika friområden verk-
ligen funnos. Uppslaget har Scott också närmast fått, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
