Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45 2 SCOTT SOM ROMANFÖRFATTARE
ganska länge, ehuru den litterära kritiken ofta haft skarpa ord
för hans författarskap, delvis måhända därför att hans mo-
raliska och politiska konservatism stod i bjärt motsats till
den efter romantiken följande liberalismen. Brandes t. ex.
är icke någon beundrare av honom. Man kan — säger
han — “i de moderna litteraturerna utan överdrift uppställa
den lag, att en författare måste gälla som omoralisk och
måste väcka anstöt åtminstone hos en generation av sin
samtid, så framt han icke skall förekomma trivial och bor-
nerad redan för den närmast följande generationen. Bris-
terna i Scotts romaner falla oss nu i ögonen. De äro själ-
fulla, men idélösa“ — den senare anmärkningen hade redan
framställts av Carlyle. Vad nu lagen beträffar, så tillåter
jag mig att betvivla den. Runeberg — för att blott taga
ett exempel ur massan — väckte ej anstöt hos sin samtid,
ansågs ej omoralisk och torde ej förefalla vår generation
trivial. Att Scotts romaner så till vida äro idélösa, att de
ej förfäkta några satser, är sant, men skall detta vara ett
fel, nödgas man underkänna bra mycket inom litteraturen.
Thackeray faller då för bilan lika väl som Scott, och om
Pickwickklubben lever, är det sannerligen ej på anfallen
mot de engelska domstolarna och gäldlagarna.
Walter Scott var över huvud icke någon idéernas man.
Men han hade andra förtjänster. För det första hade han
den för en romanförfattare ej värdelösa förmågan att för-
sätta läsaren i spänning — en konst, som t. ex. G-oethe
alldeles saknade. Vidare var han en karaktärstecknare, som
ägde åtminstone stora förtjänster. Med sin verkliga och
uppriktiga blygsamhet bedömde han sig själv här strängare
än andra då gjorde. Så erkände han Byrons överlägsenhet:
“I skildringen av de starkare passionerna och i djupgående
kännedom om människohjärtat slår han mig.“ Alldeles oför-
behållsamt torde man väl numera knappt vilja erkänna
Byrons företräde — de flesta torde väl numera bestrida
det — men sant är, att någon förmåga att teckna lidel-
sen hade Walter Scott icke, hans erotik är påfallande
matt, och hans “bovar“ äro ganska teatermässiga. Såsom
karaktärstecknare över huvud står han nog tillbaka för
Thackeray. Men det hindrar ej, att Walter Scott även här
var en banbrytare. Ingen föregående författare utom Shak-
spere har skapat en sådan mångfald av olika karaktärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
