Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De senare romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCOTT SOM KOMANFÖRFATTARE 45 3
som Walter Scott. I detta oerhört rika galleri finnas vis-
serligen flera, som äro ganska grunda — dylika finnas
även hos Shakspere — men andra äro rent klassiska, fram-
för allt de humoristiska, och jag misstänker, att Scott
kanske i längden står sig bättre än Dickens. Denne är
visserligen roligare, mera skrattretande, men hans figurer
äro ofta snarare karikatyrer av människor, och detta kan
ej sägas om Walter Scotts. Carlyle anmärkte mot hans
människoskildring: “Shakspere bildar sina karaktärer från
hjärtat utåt, Scott bildar dem från huden inåt, utan att
någonsin komma deras hjärta nära. Det ena slaget blir
levande män och kvinnor, det andra föga mer än meka-
niska fodral, illusoriskt målade automater.“ Denna anmärk-
ning synes mig vida mera befogad mot Dickens än mot
Scott. Ty i stort sett skapade han sina bästa karaktärer
på samma sätt som Shakspere sina, till en del därför att
bägge voro improvisatörer. Karaktären föddes och växte
till, medan de skrevo, var icke konstruerad på förhand.
De levde sig under arbetet in i den och avvunno den allt
flera och flera drag. Ty i sin fantasi konverserade Scott
med Mr Oldbuck och Bailie Jarvie lika väl som Shakspere
pokulerat med Sir John. Och till sist: hur överlägsen är
icke Scotts karaktärsteckning, om vi jämföra den med
1700-talets! Vi behöva här ej tänka på Voltaire eller
Rousseau, utan kunna gärna taga med både Schiller och
Goethe.
Men Walter Scott var även i ett annat avseende en ban-
brytare. 1700-talets roman hade icke haft något egentligt
sinne för det yttre. Nästan aldrig möter man en beskriv-
ning på en byggnad, någon gång på naturen, men detta
egentligen först med Rousseau; vad människornas utseende
beträffar har ingen, utom Marivaux, något intresse för detta,
utan i regeln nöjer man sig med några stereotypa fraser,
och ännu mindre uppmärksamhet ägnar man deras kläder
och allmänna habitus. Med Walter Scott ändras allt detta.
De handlande personernas miljö blir nästan det väsentliga,
icke så sällan rent av utgångspunkten för romanen. På
ett ställe yttrar han: “visa mig ett gammalt slott eller ett
slagfält, och jag känner mig genast hemmastadd, jag fyller
dem med stridande i deras egendomliga dräkter, och jag
rycker åhörarna med mig genom entusiasmen i min skild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
