Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Moores diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LALLA ROOKH 469
Rookh, erinrar i våra dagar kanske snarast om en biograf-
föreställning, och den nästa berättelsen, Paradise and the
Peri, som är ganska kort, står onekligen betydligt högre,
ehuru den är väl “söt“ och sentimental. En peri, d. v. s.
en fallen ängel, står vid paradisets port och gråter vid
tanken på den förlorade sällheten. Av vaktaren får perin
då höra, att porten skall öppnas, så vida perin kan med-
föra den gåva, som för himlen är kärast. Perin flyger då
först till Indien och fångar där den sista blodsdroppe, som
en ung, fallen krigare utgjutit för sitt lands frihet. Den
gåvan är väl kär för himlen, men dock ej den käraste.
Perin ilar sedan till Egypten, där pesten rasar, och mot-
tager där den sista suck, som en ung kvinna utandats,
vilken kommit att vårda sin döende älskare, men smittats
av denne och dött i en kyss. Men ej heller den gåvan var
den käraste. Perin skyndar då till Syrien och ser där
först ett litet barn, som leker bland blommorna, men ej
långt ifrån varsnar han en rövare, vars härjade drag vittna
om ett liv i brott och synd. När så bönestunden förkunnas,
böjer sig barnet ned och ber sin bön till den allsmäktige,
rövaren ser detta, och nu, inför oskulden, banar sig en
ångerns tår ner för hans kind, perin bemäktigar sig denna
“precious tear of repentance“, och när han med den gåvan
infinner sig vid paradiset, springa dess portar upp. Den
gåvan var himlen kärast.
Den nästa dikten är The Fire-worshippers och den sista
The Light of the Harem, vilken är den minst betydande.
Den sammanhållande enheten i dessa fyra berättelser är
koloriten, och denna kolorit var för Moore huvudsaken.
Men — Moore hade aldrig själv sett orienten. Visserligen
hade han varit på Bermudasöarna, och dess sceneri spelar
också in i Lalla Rookh. Men Bermuda och Indien äro dock
ej samma sak. I förhållande till sitt ämne intog Moore
således en helt annan ställning än Scott och Byron till sina.
Scott hade vuxit upp i låglandet och kände i detalj den
natur, han beskrev; Byron-hade med egna ögon sett Grek-
land och orienten, och deras skildringar vila därför på
autopsi.’ Moores däremot göra mera intryck av granna
teaterdekorationer. Han hade ett mycket känsligt sinne för
färger liksom för toner, men i Lalla Rookh fullkomligt
slösar han med färgeffekter. Hans orientbilder verka därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
