Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Moores diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 LALLA KOOKH
som hans samtida Turners tavlor. Men å den andra sidan
var Moore så pass mycket engelsk naturalist, att han icke
lät sin fantasi fullkomligt fritt sväva ut. Skildringarna skulle
vara färgrika och exotiska, men tillika verklighetstrogna,
och därför studerade han mycket noga alla resebeskriv-
ningar från orienten. Nästan alla hans detaljer gå tillbaka
till notiser i dessa arbeten. För en poet förefaller denna
metod väl pedantisk, men saken hade dock kunnat gå för
sig, så vida Moore behållit dessa forskningsresultat för sig
själv. Olyckligtvis gjorde han det icke, utan ansåg det vara
sin skyldighet att meddela dem ock till läsekretsen. Lalla
Rookh har därför under den poetiska texten en följd av
lärda noter, som äro mycket upplysande, men som betänk-
ligt störa det poetiska intrycket. Så t. ex. skildras i de
första verserna landet Meru, där “frukter rodna vid varje
ström“, och satsen bestyrkes genom ett citat från Ebn
Haukals geografi: “Merus frukter äro bättre än något annat
lands, och i ingen annan stad ser man sådana palats med
lundar, floder och trädgårdar.“ Detta är ju rent pedanteri.
Dikterna handlade vidare om kärlek. Men ehuru Moore
visst ej led av Walter Scotts otillgänglighet för erotiken,
var hans Eros ett lätt vingat barn, som närmast erinrade
om rokokons kärleksgud. För lidelsen hade han intet sinne,
och åt denna kunde han heller icke i sin diktning giva
något uttryck. Av Scott och Byron hade han till sist
lockats in på den beskrivande diktens område, men han var
lyriker och ägde ingen episk talang. Förtjänsterna i cykeln
ligga därför uteslutande i de lyriska partierna.
Trots de glödande färgerna är det hela således tämligen
kallt och opersonligt. Endast i en berättelse höra vi ännu
Moores egen stämma, och det är i The Fire-worshippers.
Dikten skildrar de persiska eldsdyrkarnas strid för sin reli-
gion och sin frihet mot de muhammedanska förtryckarna,
men Eran (Persien) är här blott en omskrivning för Erin
(Irland), och även huvudpersonerna Hafel och Hinda erinra
om Robert Emmet och Sarah Curran. Denna dikt får där-
för en annan klang än de andra. Från det ögonblick —
skriver Moore själv — som jag insåg denna likhet, tog
uppgiften makt över hela mitt väsen: “The cause of tolera-
tion was again my inspiring theme; and the spirit that had
spoken in the melodies of Ireland soon found itself at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
