Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARISINA 499
förbindelse med sin styvson Hugo, detta upptäckes, Hugo
dömes och. avrättas, men om Parisinas öde fick världen
intet veta — hon blott försvann. Här har Byron således i
en annan form tagit upp det motiv, som han i The Bride
of Abydos låtit falla. “Jag är fullkomligt medveten om —
skrev han i företalet — att den nya tidens granntyckthet
och finkänslighet stämpla ett sådant ämne som poetiskt
olämpligt. De grekiska dramatikerna och några av våra
bästa gamla engelska författare voro av en annan mening,
liksom Alfieri och Schiller nyligen varit.“ Hugos och Parisinas
kärlek är brottslig, anses vara mot naturen, men det är
just detta, som ger deras lidelse den heta, brännande färgen :
Vad rör dem. livet nu och döden
Och tidens växlingar och öden?
Vad visste de om skuld och våda
Uti sin ljuva yrsel båda?
Har någon känt passionens kraft
Och tvekan eller fruktan haft?
Byrons farhågor hade emellertid ej varit grundlösa. Den
officiella moralens väktare slogo verkligen alarm, och här-
till bidrog ock, att Byrons skilsmässoprocess kort därefter
tog sin början. Lika förgudad av societeten som han förut
varit, lika pestbesmittad ansågs han nu vara, och till hans
syndaregister lades nu ock Parisina. Denna dikt blev där-
för avslutningen på hans författarverksamhet i hemlandet,
ty kort därefter lämnade han England för alltid. I lands-
flykten fortsatte han väl att skriva några dylika poetiska
berättelser: The Prisoner of Chillon (1816), Mazeppa (1819)
och The Island (1823). Estetiskt stå de nog högre än
ungdomsdikterna, men med dem gjorde han icke någon ny
insats. De hava därför icke samma litteraturhistoriska be-
tydelse som hans första, och när Byron skrev dem, hade
han redan i andra dikter vuxit från det ideal, han sökt få
fram i The Corsair. Det kan icke hjälpas, att detta väl
mycket smakar av estetisk modejournal. Hjälten bär en
orientalisk kostym, men i själva verket är han salongs-
hjälten lord Byron själv, som blott anlagt en maskerad-
kostym som giaour, som korsar, som renegat. Och han är
tecknad så, som Byron själv ville framstå för de damer,
som omsvärmade honom — dyster, med ett dunkelt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
