Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 0 HEBREW MELODIES
flutet, vacker, sjudande av starka lidelser, av hat och kär-
lek, på samma gång drömmande och dådkraftig, avgudad
av kvinnorna, tapper och likgiltig för liv och död; t. o. m.
den diet, som han själv iakttog, iakttogs av korsåren. Idealet
var ju icke nytt; han hade lånat det från Chateaubriand,
och det var detsamma, som föresvävat Sturm und Drang.
Men det kan icke nekas, att Byron lyckats att anglisera
typen. Karl Moor är en förrymd tysk student, idealist,
renhjärtad och svamlig, och i honom hade aldrig en av
Londonsocietetens damer kunnat förälska sig. Redan hans
sätt att uttrycka sig erinrade om tonen i en rökig student-
kneipe. Conrad däremot är i varje tum en aristokrat, otill-
gänglig, utan kamratskap med det övriga bandet, fåmält,
behärskad, med ett hemlighetsfullt brotts skönhet, och han
passade otvivelaktigen vida bättre för en Londonsalong.
Men typen hade blivit engelsk även i ett annat avseende.
Byrons hjältar ha dock sinne för de stora vidderna, för
havet, som den tyska romantiken icke kände till, för dess
friska vindar, för den bris av frihet, äventyr och obunden-
het, som upprör dess vågor, de stå närmare naturen än
Karl Moor, som helt visst studerat och tänkt mer än de,
men som levat mer i böckernas värld än i verklighetens,
och deras flykt från det europeiska kultursamhället är icke
en flykt till något drömt Hellas — såsom i Ardinghello —
utan till den verkliga orienten. Trots all pose röja redan
dessa Byrons ungdomsdikter ett större verklighetssinne, mera
naturalism än den tyska Sturm und Dranglitteraturen, och
de hava därför ett intresse icke blott som modepoesi.
Till samma period av hans författarverksamhet hör även
en samling lyriska dikter, Hebrew Melodies, som utgåvos
1815. Enligt vad Byron uppgiver skrevos de på uppmaning
av en vän, bankiren Kinnaird, såsom text till en samling
hebreiska melodier, vilka ungefär samtidigt publicerades. Till-
komsten var således i det närmaste densamma som för Moores
kort förut utgivna Irish Melodies, och liksom dessa äro även
Byrons djupt musikaliska, en verkligt stor lyrik. Som alla
engelsmän var Byron redan från hemmet och skolan mycket
förtrogen med bibeln, och helt naturligt hade han uppfattat
dess poesi. Något nytt var ju detta icke, ty såsom vi erinra
oss hade redan biskop Lowth vid det föregående århundra-
dets mitt här visat vägen; och han hade haft många efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
