Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHILDE HAKOLD 5 03
Han kände sig såsom Kain: “ostadig och flyktig skall dn
bliva på jorden“, men ännu starkare kände han, att “Kain
skall bliva hämnad sjufalt, vemhelst som dräper honom“.
Man hade sårat honom, men han skulle veta att slå igen.
Trotsig hade han alltid varit, men nu utvecklade sig detta
trots till hans levnads stora patos. Han hade brutit alla
bryggor, han stod ensam mot alla, han och samhället hade
förklarat varandra krig. Men en dylik kamp var just hans
rätta element, under denna växte hans personlighet, han
hade kommit loss ur “societetens“ tvångströja, kände sig
såsom en fri man, en lösgjord fånge, som ej behövde taga
någon hänsyn. Ännu en gång på havet — skrev han i
Ohilde Harolds tredje sång —
Ännu en gäng på havet! Under mig
Sig vågen stegrar, som en häst gör språng,
När ryttaren han känner. Storm, hell dig!
Vart än du för mig, vare snabb din gång!
Om spända masten skälver vid din sång,
Om du i sönderslitna segel ryter,
Jag måste fram — jag är ett stycke tång,
Som ryckt från klippan, bort med skummet flyter,
Där stormen andan drar och vredgad brottsjö bryter.
Efter denna tid blir också Byrons diktning en annan.
Väl lyckades han aldrig döda “snobben“ i sitt väsen. Kokett
förblev han in i det sista, en lika stark egocentriker som
Goethe, ehuru av en annan art. Men hans liv fylldes också
av andra idéer, det fick mera innehåll än förut, hans in-
strument blev rikare, mera mångstämmigt, och han kunde
nu oftare än förr glömma sig själv. Diktkonsten hade för
honom förut blott varit ett lekverk, som han halvt blygdes
för, halvt koketterade med. Under landsflykten kom han
att allt mera däri se en allvarlig uppgift, vapnet i den strid,
han kom att föra för individens frigörelse.
Byron landade i Ostende, fortsatte därefter resan över
slagfältet vid Waterloo, längs Rhen och till Geneve, där
han, såsom vi minnas, sammanträflade med Shelley. Bör
Byron fick denna bekantskap en stor betydelse. Shelley
var lika frigjord som Byron, men utan dennes själviskhet
och utan allt koketteri, en renhjärtad, opraktisk, fantastisk
idealist. Till sin syn på världen kunde han väl aldrig om-
vända Byron. Men Shelley var en grubblare, som tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
