Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 CHUDE HAHOLD
över livet och tänkt, visserligen icke med någon skärpa,
men fullkomligt utan all hänsyn, och detta förde honom
och Byron samman. För filosofi hade Byron aldrig haft
några anlag, hans bildning var heller icke vidare djup, under
Londontiden med dess baler och middagar, dess kärleks-
äventyr och dess ekonomiska vedervärdigheter hade han haft
föga tid att reflektera. Nu däremot var han kvitt allt detta.
Shelley förde honom in på livsområden, som förut varit
honom främmande, och ehuru deras tankebanor egentligen
aldrig möttes, började nu också Byron att reflektera, och
den fördjupade livsåskådning, som kommer fram i hans
diktning, beror nog därför till en väsentlig del på Shelleys
insats. Redan i den nu skrivna fortsättningen på Childe
Harold möta vi en reflex av dennes pånteism.
Även i ett annat avseende fick uppehållet i Schweiz
betydelse för Byrons diktning. Havet hade han alltid älskat.
I dess oändliga vidd och dess stormar hade han funnit
något, som var befryndat med hans eget väsen. I det
ödsliga, vilda, av mänsklig kultur oberörda alplandskapet
mötte han nu en annan natur, som också stod i samklang
med hans själsliv. Det var Rousseau, som hade upptäckt
Schweiz, men i fjällnaturens själva “psykologi“ hade han
knappt inträngt. Det skedde först med Sénancour och Byron.
Nu först bli dessa ödsliga vidder rent romantiska, det natur-
liga sceneriet för den moderna tidens sönderslitna, dishar-
moniska personligheter, vilka först här kunna rätt andas ut.
Det är detta Schweiz, som inom litteraturen först möter
oss i Sénancours Obermann och Byrons Manfred.
Uppehållet i Schweiz blev icke långvarigt. Han kom dit
i slutet av maj, reste därifrån i början av oktober, och sedan
slog han sig, såsom vi minnas, ned i Venedig, varifrån
han på våren nästa år, 1817, företog en kort resa till
Ferrara, Florens och Rom. Det är dessa resor, han skildrat
i den tredje och fjärde sången av Childe Harold, som han
nu skrev. Den tredje kom ut i slutet av 1816, den fjärde,
som behandlar den italienska resan, publicerades 1818. Den
onödiga fiktionen med Harold såsom berättelsens hjälte har
han här nästan helt och’ hållet kastat. Denne skymtar fram
några gånger, men i det hela är det Byron, som här talar
i egen person. Dikten börjar rent personligt, med en strof
till Ada, hans och lady Byrons dotter, som han efter lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
