Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANFRED 507
det första har det sceneri, mot vilket gestalten avtecknat
sig, blivit mera storslaget. I The Corsair hade det varit
havet, och inledningen, där detta besjunges, är väl ock det
förnämsta partiet i dikten. I dramat är det alperna, die
Jungfrau, som bilda bakgrunden till Manfreds grubbel, och
denna natur målas med en överlägsen åskådlighet samt får
samtidigt över sig något av det sönderslitna, ensliga och
mäktiga i grubblaren Manfreds egen själ. Och i motsats
till korsåren är Manfred en hjälte,, som reflekterar över till-
varon. I mycket äro de ännu befryndade väsen. Min glädje
— säger Manfred, då han skall skildra sitt föregående liv
— var att andas in de kyliga isvindarna från fjälltoppen,
att kasta mig i strömmen och kämpa mot vattenvirvlarna
— det är korsåren och sportsmannen Byron — men så
hade han fördjupat sig i vetenskapen, “hans ögon hade
blivit förtrogna med evigheten“, och han hade fått makt
över andarna. Men kunskapens träd hade ej varit livets
träd, och hans livstörst var lika otillfredsställd som förut.
At det hållet hade icke korsårens tankar vänt sig, och här
spåra vi det nya inflytandet från Shelley och Goethe.
Liksom de poetiska berättelsernas hjältar bär även Man-
fred på en fruktansvärd hemlighet, som likväl under dramats
lopp avslöjar sig, ehuru icke fullständigt: han och hans
syster Astarte hava hängivit sig åt en brottslig kärlek till
varandra — det ursprungliga motivet i The Bride of Abydos
har han här således vågat taga upp — han är orsaken till
systerns död, men på vad sätt och huru antydes endast
dunkelt i samma beslöjade form som i de poetiska berät-
telserna. Han hade blott älskat en enda varelse:
She was like me in lineaments — her eyes,
Her hair, her features, all, to the very tone
Even of her voice, they said were like to mine;
But soften’d all and temper’d into beauty.
She had the same lone thoughts and wanderings,
The quest of hidden knowledge and a mind
To comprehend the universe: nor these
Alone, but with them gentler powers than mine,
Pity and smiles and tears — which I had not —
And tenderness — but that I had for her —
Humility — and that I never had.
Her faults were mine, her virtues were her own —
I loved her and destroy’d her!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
