Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA SÄNGEN I DON JUAN 515
De talade i suckar bara, hon grät, “and whispering: I
will ne’r consent — consented“. Syndafallet var gjort!
Den nästa scenen tilldrar sig i donna Julias sängkammare.
Kammarjungfrun knackar på dörren: Don Alfonso har
kommit och har hela staden med sig! Unge herrn måste
genast bort, utför trappan eller genom fönstret! Så stormar
den rasande don Alfonso in, ett fruktansvärt letande börjar,
man söker överallt, men ingen dold älskare kan upptäckas.
Donna Julia låtsar bliva väckt, begynner gäspa, snyfta,
gråta, förstår till sist situationen och blir nu häftigt upp-
rörd över de ovärdiga misstankar, för vilka hon varit utsatt.
Don Alfonso får en sparlakansläxa — ett mästerstycke av
kvinnlig retorik — och nödgas bedja om förlåtelse. Men
knappt har han skamsen dragit sig tillbaka, förrän Juan
dyker upp — ur sängen ; där har man glömt att leta. Han
smusslas nu in i fruns kabinett. Men när Alfonso kommer
tillbaka, gör han en upptäckt, som ändrar hela situationen:
han får se Juans skor. Juan flyr ur kabinettet, endast
skyld av en kappa, möter i trädgården den rasande äkta
mannen, kommer i slagsmål med denne, men räddar sig till
sist ut genom trädgårdsporten, sedan han likväl fått lämna
manteln i sticket — den enda likheten mellan honom och
Josef! Slutet på det hela blir, att donna Julia sättes i ett
kloster att där begråta sitt felsteg och att Juan skickas ut
på en utländsk resa. Men från sitt kloster sänder Julia
honom ett avskedsbrev, som trots det skeptiska, hånande
löje, som Byron ej heller här kunnat undertrycka, likväl
andas en känsla av annan art:
O, för min kärlek satte jag på spel
Namn, lycka, himmel och ett skuldfritt sinne,
Men ångrar det ändå för ingen del,
Så kär är mig den drömmen och dess minne;
Ej som jag ville ockra på mitt fel
— Det har sin värsta domare här inne —
Om i min oro några streck jag ritar,
Tro ej jag pockar eller förevitar.
Sin kärlek mannen hai’ till bisak bara.
Men den är kvinnans allt. På land och våg
Har han för livets skilda värv att svara,
Han kyrkan har och Alcxanderståg,
Förvärv och ämbeten och makt och fara,
Som fylla växelvis hans fria håg,
Han har så mången uppgift, men som kvinna
Har man blott en: att brinna och förbrinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
