Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 14 FÖRSTA SÄNGEN I DON JÜAN
Donna Inez tog nu ensam den unge Juans uppfostran
om hand. Han skulle bli en mönstergosse, fick lära sig
rida, fakta, språk, men inte naturalhistoria, ty det där om
fortplantningen kunde ju alltid väcka begärelser. En annan
stötesten voro de döda språken, ty den antika gudaskaran
var ju ytterst oanständig, och Juan fick därför till livs blott
upplagor “in usum Delphini“, där alla slipprigheterna voro
utmönstrade och satta i slutet av boken. Så växte han upp,
var vid sex år en liten ängel, vid tolv en vacker gosse,
och vid sexton — ja, då börjar den egentliga historien.
Bland Donna Inez’ väninnor fanns ock en donna Julia, en
yppig tjugotreårig skönhet, i vars ådror det flöt något av
morernas heta blod, men som blivit gift med Don Alfonso,
en herre på femtio år — två på tjugofem hade ju passat
bättre i ett land, där solen bränner så hett som i Spanien.
Men donna Julia var en ärbar fru. Hon hade smekt den
lille Juan, då han var tretton år och hon tjugo — det gick
ju för sig.
Men icke så, när han var sexton redan
Och Julia sina tre och tjugo hann,
Ty dessa par tre år förändra gruvligt,
Isynnerhet där solen baddar ljuvligt.
De började därför att förändra sitt sätt emot varandra.
Men då Julia tog hans hand i sin, kunde hon ej låta bli
att “krama den ett litet, litet grand“, hon svor att glömma
honom, men nästa dag gick hon i alla fall på visit till
donna Inez, ty en ärbar kvinna bör möta faran och betvinga
den. Att fly vore fegt, och hennes känslor voro ju rena,
ej bemängda av något jordiskt slagg, den moderliga vännens,
ej älskarinnans — han var ju bara sexton år. Men så
kom en vacker junikväll. Hon och Juan sutto tysta bredvid
varandra, och så
Sjönk omedvetet hennes hand på dennes
Av misstag — kors, hon trodde det var hennes.
Och solen sjönk, och månen uppgick stum
— Den kan ha satan i sig, där den simmar,
Och den, som kallar honom kysk, var dum.
Ty solen, även där som längst hon glimmar,
Den tjugoförsta juni, får ej hum
Om hälften av de synder två, tre timmar
Av stilla månsken vänligt blicka på.
Och så ser han så menlös ut ändå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
