Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DON JUANS BETYDELSE 521
men märker också, att hans höga och oberoende sociala
ställning i förening med hans levnadsöden har givit honom
en annan, mera frigjord blick på människonaturen, än den
Rousseau ägde.“
Men Haidee-episoden är det enda positiva, det enda ide-
ella inslaget i dikten. I övrigt är Byron framför allt natu-
ralist, och såsom sådan är han nog den mest betydande av
de engelska romantikerna; skeppsbrottet, Lambros hemkomst,
Ismaels belägring framställas med en åskådlighet, en kraft
och ett liv, till vilka få författare nått upp. Men samtidigt
med det att Don Juan är ett naturalistiskt epos, är det ett
romantiskt, och det var därför fullt riktigt, att Byron för
sin dikt valde det versmått, som just, under den italienska
renässansen, hade utbildats för detta romantiska epos. Från
en viss synpunkt kan man säga, att Don Juan är en kom-
bination av Morgante maggiore och Gil Blas.
Men Don Juan är en romantisk dikt framför allt genom
idéinnehållet. Det kan synas orimligt att jämföra ett snille-
verk som Byrons epos med ett pekoral som Friedrich Schlegels
Lucinde. Men faktiskt är det samma lära, som predikas i
bägge: individens frigörelse från alla moraliska band och
det sinnliga njutningslivets allenaberättigande. Visserligen
är Byrons Juan alldeles fri från den estetiska blödsintheten
hos Schlegels hjälte, och han anstränger ej sin hjärna med
något filosofiskt grubbel. Men den tes, som förkunnas, är
väsentligen densamma. En kritiker har kallat Don Juan
“Osedlighetens Odyssé“, och med ganska mycken rätt, ty
ehuru huvudvikten här lägges på den sexuella moralen, är
det icke blott denna, som upphäves. Ty Byron går längre
även än Heinse i Ardinghello. Han är, såsom Elze an-
märker, nihilist i allt, det finnes inga lagar, som gälla och
binda, han känner ingen skillnad mellan gott och ont,
mellan rätt och orätt, utan har för allt blott det frigjorda
snillets överlägsna hån: gör vad du vill och vad som faller
dig in — allt annat är bosch. Men detta är romantiken,
driven till dess spets, samma världsåskådning, som utveck-
lats av de tyska nyromantikerna — av dem klumpigt och
poesilöst, av Byron med en bestickande genialitet. Och
romantiskt är detta epos till sist däri, att det helt är fyllt
av skaldens egen personlighet. Det är blott om sig själv
han, djupast sett, talar. Hans lidelser, hans hat, hans misan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
