Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 DON JUANS BETYDELSE
fattaren vida mindre än de situationer, i vilka denne råkar.
Gil Blas själv är knappast djupare psykologiskt studerad,
och det är heller icke Don Juan. Han är ett flarn på vågen,
och åt hans själsliv ägnar Byron mycket ringa uppmärk-
samhet. I motsats till korsåren, Alp, Manfred och Byrons
flesta hjältar, är Don Juan knappast en av de poser, i vilka
skalden älskade att framställa sig själv. Psykologien har
Byron här, liksom Gil Blas’ författare, sparat för bifigurerna
— i Don Juan för kvinnorna, som förut behandlats täm-
ligen summariskt: de hade älskat och de hade dött av kärlek,
men Byron hade nöjt sig med själva faktum, utan att söka
skildra den psykiska processen. Här däremot möta vi ett
jämförelsevis stort galleri av olikartade kvinnor: donna Julia
och Haidee — för att nu blott nämna de utförligast por-
trätterade. Porträtten äro alla levande. Men det, som
skarpast etsar sig in hos oss, är Haidees. Dragen äro ju
desamma, som vi känna igen från de poetiska berättelserna,
men de hava här fått ett annat uttryck, mera liv och mera
djup. Byrons stora brist, både som människa och skald,
var, att han var nästan uteslutande negativ. Men i Haidee
kommer det verkligen fram något positivt. Don Juan och
Haidee äro Paul och Virginie i den översättning, som Byron
kunde och ville giva. De leva på en ö i arkipelagen,
fjärran från all civilisation, och de liksom gå upp i och
bilda en del av den storslagna natur, som omger dem. De
följa naturens drifter, och i detta se de intet ont. Haidee
gör intet syndafall, hon är kysk, ren och skär, och inför
hennes gestalt håller Byron för en stund inne med sitt
ständigt vakna hångrin. Det naturevangelium, som Rousseau
förkunnat, får här sitt kanske högsta uttryck. Aldrig —
skriver Brandes — “har i den moderna poesien ett vilt
naturbarns kärlek blivit skönare tecknad. Goethes ypper-
ligaste unga kvinnor, Gretchen och Klärchen, äro små borgar-
flickor, och med all adel i deras hållning har denna en
borgerlig prägel; man märker, att deras skald var en borgar-
son från Frankfurt, för vilken naturen uppenbarade sig i
det lägre borgarståndet, liksom bildningen i det tyska hov-
livet i Weimar. Byrons skönaste kvinnogestalter hava intet
borgerligt; inga borgerliga seder och bruk inskränka den
fria naturligheten hos dem. När man läser om Juan och
Haidee, känner man, att Byron härstammar från Rousseau,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
