Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Tragedierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARINO FALIERO 523
dierna författades, hade man knappt haft en enda god tra-
gedi i England; de bästa voro av Otway och Congreve,
och att Marino Faliero står över dem, liksom över Cato,
kan väl ej bestridas. Inom den samtida tyska litteraturen
torde endast Schillers och Kleists dramer vara överlägsna;
inom det samtida och det något äldre franska dramat når ingen
tragedi upp till Byrons. Och redan detta tilldelar Marino
Faliero en rangplats. Byrons mönster var tydligen det en-
gelska renässansdramat. Men med sin böjelse att alltid gå
mot strömmen ville Byron icke erkänna detta, utan ville
tvärtom betrakta sitt drama såsom ett stycke, skrivet i
opposition mot Shakspere. I företalet till Sardanapalus skrev
han: “författaren har bemödat sig om att i ett avseende
bibehålla och i ett annat närma sig ’enheterna’. Ty enligt
hans mening kan man väl, så vida man avviker från dem,
åstadkomma poesi, men icke ett drama. Han är fullkomligt
medveten om, hur föga populär en dylik åsikt är inom den
nuvarande engelska litteraturen. Men det är icke hans en-
skilda påhitt, utan har sedan mycket långt tillbaka varit
en lag inom litteraturen i hela världen och är det ännu i
de civiliserade delarna av denna. Men nous avons changé
tout cela och skörda nu frukterna av förändringen.“ Det är
ganska kuriöst att här finna Byron åberopa en “lag“, men
det gjorde han helt visst därför, att det på hans tid just
var motsatsen, som betraktades som lag. Något torde väl
Alfieris exempel ha inverkat. Alfieri var en skald, som
han satte mycket högt och i vilken han såg en själsfrände,
ty även Alfieri var en högaristokratisk frihetsvän. Men
Alfieri hade iakttagit “enheterna“. I Marino Faliero, i The
two Foscari och i Sardanapalus iakttager därför även Byron
dem. Men de trycka alls icke ned honom, och så vida
uppmärksamheten ej fästats därpå, skulle man ej märka
hela saken. I Marino Faliero, där innehållet utgöres av en
misslyckad konspiration, har handlingen utan någon svårig-
het kunnat sammanpressas till några få timmar. Scenen är
Venedig, men inom staden växlar lokaliteten ganska ofta.
Enheternas tvångströja generar honom således ej ett spår,
och Marino Faliero verkar alls icke som en fransk-klassisk
tragedi. I motsats mot denna har Byrons drama en stark
tids- och lokalfärg, rör sig med massor och gör överhuvud
samma intryck som ett engelskt renässansdrama, blott med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
