Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Byrons betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BYRON OCH ROUSSEAU 541
teelse. Men hänförelsen för hans diktning synes hava bli-
vit betydligt svalare, till en del väl såsom en naturlig re-
aktion mot den förra överskattningen, och så till vida före-
faller detta berättigat, som hans poetiska berättelser, vilka
först skapade hans rykte, numera knappast kunna betraktas
annat än som modepoesi. Men dessa voro ungdomsarbeten,
efter vilka han ej får bedömas, och såsom lyriker synes han
mig fortfarande stå såsom en bland Englands allra främste,
hans båda mysterier måste alltjämt betraktas såsom stora
diktverk, ej heller hans dramer förtjäna, enligt min mening,
den ringaktning, som vanligen kommer dem till del, och
till sist: med alla sina brister är han såsom diktarperson-
lighet en bland de mest utpräglade och karakteristiska, som
litteraturhistorien känner.
Någon stor ande var han icke. Han var ohjälpligt kokett,
och från detta koketteri, som utgör grunddraget i hans
ungdomsdiktning, kunde han aldrig befria sig. Han kunde
aldrig låta bli att posera, och man har därför svårt att rätt
tro på honom, då han blir patetisk. Någon genomtänkt
världsåskådning hade han icke. Genom sitt påbrå ärftligt
belastad hade han sedan blivit fullständigt bortskämd. Han
var ju underbart vacker, snillrik, av hög börd, och vid
några och tjugo års ålder hade han blivit Londonsociete-
tens enfant gâté. Hans uppfostran hade aldrig gått på
djupet, någon grundligare bildning hade han icke fått, han
hade aldrig lärt sig att tänka över livets frågor, och han
blev därför ytlig, utan att känna något behov av att tränga
in i den tankevärld, där de tyska romantikerna dvaldes. För
filosofiskt tankearbete hade han ej den ringaste begåvning,
och över huvud saknar han en fast ståndpunkt. Han är
radikal och ultraaristokrat, pacifist och duellant, frihetsvän
och Napoleonsbeundrare om vartannat. Någon moral hade
han heller icke. Han var i detta fall Rousseaus ättling,
även i smaken för “confessions“, och hela hans diktning
är en fortsatt “confession“. Så vitt jag vågar döma är han
här ärlig, så långt som ärligheten lät förena sig med hans
koketteri. Men i likhet med Jean Jacques anser han, att
syndabekännelsen alltid bör åtföljas av en fullständig abso-
lution, och när denna vägras, blir han utom sig av för-
bittring över “hyckleriet“. Men trots alla dessa brister —
till en del i följd av dem — är han en av tidens mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
