Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 6 4 JULIAN AND MADDALO
besökte han Byron i Venedig och stannade sedan några
veckor på en villa, som Byron hade hyrt i närheten av
Este. Här började han sin mest betydande dikt Prometheus
Unbound samt skrev Julian and Maddalo. Den puerila radi-
kalismen i hans tidigare arbeten har här givit vika för en
mera mögen reflexion över livet, och han står här mera på
jorden än i dessa äldre dikter. I romantiserad form återger
Julian and Maddalo Shelleys och Byrons egna samtal under
deras utflykter från Venedig, och Shelley målar med verklig-
realism de naturscenerier, som därunder mötte dem. Vi be-
höva blott läsa de första raderna:
I rode one evening with count Maddalo
Upon the bank of land which breaks the flow
Of Adria towards Venice. A bare strand
Of hillocks heaped from ever-shifting sand,
Matted with thistles and amphibious weeds
Such as from earth’s embrace the salt ooze breeds,
Is this; an uninhabited sea-side,
Which the lone fisher, when his nets are dried,
Abandons. And no other object breaks
The waste, but one dwarf tree and some few stakes
Broken and unrepaired; and the tide makes
A narrow space of level sand thereon.
Den dystra, ödsliga maremman står ju här fullkomligt
åskådlig framför oss. Men strax därpå följa andra natur-
bilder. Solen sjunker, och nu får Shelley tillfälle till en
fullkomlig praktskildring: How beautiful is sunset, when the
glow of heaven decends upon a land like thee, thou para-
dise of exiles, Italy! På avstånd resa sig alperna, åt det
andra hållet synas Venedigs torn och kupoler, övergjutna
av kvällsolens guld ! Så taga de en gondol, som över lagunen
för dem till staden. De hava talat med varandra om “God,
freewill and destiny“. Erån en ö höra de då en klockas
tunga och dova klang. Det är dårhusets klocka, säger
Maddalo, som kallar galningarna till aftonbön. “För att
tacka för den dystra lott, som deras grymme skapare givit
dem?“ Men Julians intresse har blivit väckt, och dagen
därpå begiva de sig dit, där de träffa en patient, som Mad-
dalo förut känt, och det är hans historia, som i det följande
berättas eller — rättare sagt — blott antydes. Det be-
tydande är emellertid knappt själva huvudmotivet utan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
