Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 THE CENCI
kisk och modern. Men grekisk på ett helt annat sätt än
Groethes under dennes neoantika period.
Det tillhör litteraturhistoriens gåtor, att Shelley alldeles
samtidigt med det att han skrev Prometheus Unbound kunde
författa dramat The Cenci, där all lyrik är såsom bannlyst
och där han, som helst svävat ut i världsrymden, förefaller
nästan lika realistiskt jordfast som den elisabethska tidens dra-
matiker. Väckelsen till sitt drama fick han från den bekanta
bilden i Palazzo Barberini, som ansågs föreställa Beatrice
Cenci — i verkligheten troligen en sibylla —, och från
den alldeles ohistoriska legend, som i Rom utbildat sig om
hennes person. Formellt erinrar dramat ganska mycket om
Websters Vittoria Corombona, men om Shelley kände detta
stycke, vet jag ej. I varje fall ansluter sig hans drama i
stilen närmast till de engelska renässanstragedierna, och har
en klar och överskådlig byggnad. Vidare är det ytterst dra-
matiskt med en ständig spänning. Karaktärsteckningen, hos
bipersonerna, kan icke sägas vara dålig, och bristen i dra-
mat ligger enligt min mening i teckningen av de båda
huvudpersonerna. Fadern, Francesco Cenci, är en ren djävul,
som vill det onda för dess egen skull och som rent njuter
av sina brott. Några mord äro det minsta av hans skänd-
ligheter. Sina barn hatar han. Av påven har han tvingats
att giva två av sönerna ett visst underhåll, och då han får
underrättelse, att de dött, ställer han i glädjen till en stor
fest, vid vilken han för alla gästerna omtalar den glada
anledningen. Av en tredje son, Giacomo, som gjort ett
rikt gifte, lånar han hemgiften och vägrar att giva honom
den tillbaka; med hustru och barn fullkomligt svälter denne,
men faderns förhoppning är, att han skall finna livet värre
än ett helvete. Mest hatar han dottern Beatrice. Han vill
mörda och fördärva hennes själ, och i det syftet våldtager
han henne. Sedan han så — efter vad han hoppas —
pinat ihjäl hela sin avkomma, vill han gräva ned sina skat-
ter i något hål på Campagnan, så att ingen efter hans
död skall få någon glädje av dem. Och av dessa planer
gör han alls ingen hemlighet.
Utan tvivel finnas abnormiteter inom livet, men knappast
har det funnits någon så abnorm usling som den Cenci, som
Shelley här skildrar. Han är en ren fantasiskapelse, ehuru
onekligen tecknad med en realistisk kraft, som erinrar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
