Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIGRANTLITTERATUREN
MADAME DE STAËLS BIOGRAFI
Gérard har målat ett överlägset porträtt av mad. de Staël:
en kraftig, väl junonisk byst, axlar som Venus Milo, en
matronas midja, vackra armar, över vilka hon själv var
mycket stolt, händer, som äro mera manliga än kvinnliga,
ögon, som gnistra både av intelligens och lidelse, fylliga,
sensuella läppar och en mun, som just öppnar sig liksom
för att tala. Coiffuren utgöres av en fantastisk turban, och
det hela ger oss ett intryck både av en Dido och av en
madame Sans-Gêne, totalt i saknad av “das ewig Weibliche“,
som var tidens tyska ideal. Porträttet målar icke blott den
berömda författarinnans yttre, utan i viss mån även hennes
inre. Man får ett intryck både av en livlig intelligens och
av en stark sinnlighet. Erotiken var också ett kapitel, som
sysselsatte henne under hela hennes liv, hennes förbindelser
voro många, och i dem inlade hon en passion, som var
fullt äkta. En sats, som hos henne ständigt kommer till-
baka, är, att kärlekslyckan dock för kvinnan är det högsta.
T. o. m. berömmelsen — skriver hon — blir för en kvinna
“blott en lysande sorgdräkt, som hon bär efter en förlorad
lycka“. Det enda man här kan anmärka, är, att medan be-
römmelsen blott var en, voro sorgdräkterna väl många. Men
å den andra sidan var hon ett geni, och genier hava ju
ett mera rörligt temperament än vanliga borgarkvinnor.
Mad. de Staël var obestridligen en stor intelligens med en
observationsförmåga och en uppfattning, vars snabbhet sällan
överträffats. Hon var en improvisator, vars styrka låg i
konversationen. Vore jag drottning — skrev en samtida
dam — “skulle jag befalla mad. de Staël att ständigt tala
till mig“. Men som conversatrice hade hon samma fel som
Diderot: att blott tala själv och aldrig höra på, vad andra
sade. För åtskilliga, bland andra Goethe, blev hon därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
