Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CONSTANT OCH ROCCA 599
äventyrligt liv bakom sig, ett verkligt geni, men fullkomligt
hållningslös och en bland denna tids mest karakteristiska
typer. Jag får sedan tillfälle att återkomma till hans
biografi. Här vill jag blott nämna, att förhållandet dem
emellan varade i flera år, under ständiga scener och slit-
ningar, från 1794 till 1808, då Constant resolut tog sitt
parti och gifte sig med en också ganska äventyrlig tyska
Charlotte von Hardenberg. Mad. de Staël blev förtvivlad
och hotade med självmord. Men så småningom tröstade
hon sig, och i slutet av 1810 kom en ung officer Albert
de Rocca till Coppet. Han var vacker, lidande av en blessyr,
endast tjugotre år, ganska begåvad, och i honom blev nu
mad. de Staël lidelsefullt förälskad — trots sina fyrtiofyra
år. 1 början av nästa år blevo de hemligen vigda; till
ytterligare säkerhet lät hon året därpå, i Stockholm, förnya
vigselakten: “Elle avait toujours peur de n’être pas assez
mariée“ — skrev Rocca. Äktenskapet, ehuru hemligt, blev
emellertid lyckligt, och Rocca tyckes verkligen hava älskat
denna lidelsefulla kvinna, som vad åldern beträffat kunnat
vara hans mor. Kanske var han icke den sagoprins, om
vilken Germaine Kecker drömt, men vid fyrtiofem år får
man ju slå av på pretentionerna. Hennes historia erotica
slutade i varje fall mindre prosaiskt än Goethes.
Septembermorden 1792 hade fördrivit mad. de Staël från
Paris, och till en början var hon alldeles ur sadeln, ty
en tillvaro utan en salong syntes henne outhärdlig. Hon
dyrkade Paris. Paris — skriver hon i De 1’Allemagne —
“är den stad, där man bäst kan undvara lyckan“. Men
1795 ändrades situationen. På sommaren 1794 hade Ter-
rearen störtats, och i april året därpå hade Staël utnämnts
till Sveriges ambassadör hos republiken. Mad. de Staël kom
då att erinra sig sin man och uppenbarade sig plötsligt i
det svenska ministerhotellet, där hon ånyo öppnade sin
salong, som nu blev den avgjort tongivande och den plats,
där alla politiska intriger spunnos. Med sin vanliga lidelse-
fullhet drev hon dessa med den energi, att regeringen
ansåg sig böra anmoda Staël att skicka henne från Paris,
och i slutet av året fann hon själv för gott att draga sig
tillbaka till Coppet. Kort därefter fick Staël avsked som
ambassadör, enär Sverige nu avlägsnade sig från den franska
politiken och sökte närma sig Ryssland. Men vid första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
