Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CORINNE 609
subtila för oss. Mad. de Staël förfäktar, liksom 1700-talets
författare, en tes, men hon var ej tillräckligt poet för att
kunna fylla denna med Rousseaus lyrik* Och hon har ingen
förmåga att göra vare sig hjälten eller hjältinnan sympatiska
för oss. Delphine är alldeles för “angélique“, har för litet
av den verkliga mad. de Staëls kraftiga temperament, och
Léonce, i vilken hon vill att vi skola se en idealfigur, är i
själva verket — såsom Sorel anmärker — högdragen, miss-
tänksam, svartsjuk, moraliskt feg och tarvligt känslig för
vad folk skall säga. På ett falskt rykte bryter han med
Delphine och gifter sig med en kvinna, som hans mor utsett
åt honom. När han fått veta hennes oskuld, ångrar han
sig, men vill ej gifta sig med henne, ty en skilsmässa är
“du mauvais ton“. Det är möjligt — slutar Sorel — att
denne Léonce är sant tecknad, men han är odräglig!
Större mognad visar mad. de Stael i den nästa roman,
hon skrev, Corinne, som utkom 1807. Den har en dubbel-
titel, Corinne ou l’Italie, och romanen, som skrevs under
intrycket av den italienska resan, har också bisyftet att
skildra Italien — samma bisyfte, som vi förut funnit i
Ardinghello. Men mad. de Staël hade icke någon förmåga-
att måla naturen, och i själva verket intresserade hon sig
icke för den. Vore det icke -— skrev hon i ett obevakat
ögonblick — “av människofruktan, så skulle jag ej öppna
mitt fönster för att för första gången se Neapels golf, under
det att jag däremot skulle kunna gå femhundra mil för att
få prata med en snillrik person, som jag ej förut kände.“
I jämförelse med poeten Chateaubriands äro hennes natur-
skildringar ganska torra, och hon talar helst om platsens
historiska minnen d. v. s. om människor i stället för om
naturen. Ej heller har hon någon egentlig konstuppfattning.
Om skulptur och måleri yttrar hon sig — för att begagna
Brunetiéres uttryck — “såsom en verserad salongsdam d. v. s.
med esprit och inkompetens, och även när hon talar som
bäst, tycker jag det vara ledsamt att i en roman få en
Guide för Capitolium och det Vatikanska museet“. I ett
annat avseende är hon däremot lika överlägsen som hon är
ny, och det är, när hon kommer in på folkpsykologien, på
de olika folkindividualiteterna. Härom får jag strax tala.
Men hennes styrka i detta avseende röjer sig redan i teck-
ningen av huvudpersonerna, minst i skildringen av hjältinnan,
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
