Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 0 8 DELPHINE
ej ens Goethe, som var så korrekt, lät skvallret i Weimar
inverka på förhållandet till Christiane Vulpius. I Die Wahl-
verwandtschaften, som ju rör sig om samma problem som
Delphine, spelar ej heller detta motiv in. Mad. de Staël
tillhörde däremot den högsta franska societeten, hon hade
själv känt styrkan av denna opinion, hon hade lidit under
den, och hon ville försvara sig. I en starkt romantiserad
och idealiserad form återger ju romanen hennes egen historia,
hennes omaka äktenskap och hennes kärlek till Benjamin
Constant. Hon var en berömd och uppmärksammad kvinna,
men ryktbarheten hade blott blivit en sorgdräkt efter en
förlorad lycka. Romanens fabula docet är därför: vill en
kvinna bli lycklig, skall hon böja sig för opinionen inom
den samhällskrets, som hon tillhör. Mannen kan trotsa
denna, men den risk, han löper, är blott att misslyckas, ty
lyckas han, förlåter man honom. Henne däremot tillgiver
man aldrig, hennes överlägsenhet framkallar blott hat, och
för detta “fel“ får hon ett straff, som icke står i proportion
till förbrytelsen: “ni krossar hjärtan och ni förstör levnads-
öden, som kunde hava blivit en prydnad för världen.“ I
denna hänsyn till societetens dom vill Brunetière se en av
romanens nya insatser. De föregående romanförfattarna,
Le Sage, Prévost, Marivaux, Rousseau, hade varit litteratörer
ur medelklassen. Mad. de Staël var den första dam av
värld — frånsett mad. de La Payette — som skrev en
roman, och det hon skildrar är åskådningssättet hos den
förnäma franska societeten i början av 1790-talet. Hon kan
det, ty hennes styrka ligger i observationen, och tack vare
hennes bok lära vi känna “la bonne compagnie“ vid tiden
för den franska revolutionens utbrott.
Det är möjligt, att Brunetière häri har rätt, ehuru man
har mycket svårt att tänka sig en samling människor år
1790, i vilkas liv politiken spelade en så liten roll. Men i
varje fall skildrar romanen blott societetens trånga krets,
och det är, som om tillvaron utanför denna ej existerade.
Rörst mot slutet höra vi på avstånd några trumvirvlar från
den franska revolutionen. Och i stilen är romanen ohjälp-
ligt föråldrad. Man stötes av dess många longörer och av
den starka sentimentaliteten. Mad. de Stael delade väl
romantikens lust att opponera mot alla samhällslagar, men
ej dess realism. Figurerna äro ej levande, äro alldeles för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
